Livet är en Lek

Minns ni den sista gången ni lekte?
Det minnet är starkt och klart i mina tankar.

Jag var tretton år gammal. Vid den åldern hade redan de flesta jämnåriga börjat sina vuxna liv, om än lite krackligt, och med många misstag, sömnlösa nätter och tårfyllda kuddöverdrag framför dem. Jag hade inte ens nuddat vid den tiden i mitt liv än.

Jag hade en bästa vännina. Vi umgicks jämt och jag trivdes i hennes sällskap och i sällskap med hennes familj. Tyvärr, med tiden, växte vi ifrån varandra, fick andra vänner, och umgicks inte alls längre.

Den här vänninan och jag växte upp tillsammans, for på semester tillsammans med våra familjer, och vi lekte jämt, antingen med Barbie, dockor, ute i skogen eller i hennes pappas verkstad.
Det var i hennes pappas verkstad, där hennes lillasyster och bästa vännina lekte, som jag hade min absolut sista lek, och oxå insåg att jag och min då bästa vännina, hade vuxit ifrån både lek, och varandra.

De yngre tjejerna lekte för fullt där i verkstaden, och jag och min vännina gick runt och visste inte vad vi skulle göra med vår dag. Vad gör man när man precis slutat leka, men inte stigit in i vuxen världen än? Så efter lite tjat från hennes lillasyster (som vi väldigt ofta lekt med under barndomen) bestämde vi oss för att vara med i deras lek där i verkstaden.

Det blev snabbt lite pinsamt. Vi kände oss obehagliga i denna lek-situation. Saker vi brukat skratta åt, var inte längre roliga. Att vara låtsas mamma eller pappa var inte alls lockande, och de mindre tjejernas lättsamma skådespel, störde oss, och påminde oss bara om att vi aldrig skulle leka så lättsamt igen.

Vi avslutade snabbt leken och jag gick hem. Jag tror att vi båda var lite lätt förvånade över att det inte hade varit kul att leka. Att vi inte riktigt visste hur man gjorde längre. Det var som att vår förmåga, den förmåga som varit en självklarhet i alla dessa år, helt plötsligt hade tagits ifrån oss.
Vi visste inte vad vi skulle göra av oss själva. Vad hände nu?

Den kvällen gick jag hem och sörjde. Sörjde den barndom som jag lämnat bakom mig, mindes de underbara tiderna med lek, skratt och glädje, och såg på min framtid som ett enda stort, svart hål. Vad fanns bakom den där tomma väggen?

Och senare insåg jag, att även fast leken från barndomen var över, så hade den vuxna leken bara börjat.

Hela livet är en lek, ett rollspel, och vi måste alla ha huvudrollen i våra egna liv.

12 thoughts on “Livet är en Lek

  1. Med barnbarn så börjar leken igen…även om fantasin kanske inte är densamma. Själv tror jag att jag lekte ganska länge också, uppvuxen på landet, så det var mycket lek som berörde djuren, man var allt från cowboy till cirkusdirektör, hunden ställde väl motvilligt upp…sen kom motorintresset, tidigt, så då försökte en tanig flickunge med stripigt hår få vara med de större pojkarna när de mekade med mopeden, det var inte lätt…på nåder fick man kolla på, men absolut inte vara med och tjuvåka sen på skogsvägarna där man trodde att inga föräldrar såg. Nostalgi…
    Ha´det så gott!!
    Kram

  2. Leka ja…är ALLLLT för allvarlig för tiden…tyvärr, glimrar till ”ibland” dock!!
    Fortsätta leka är ett sätt o hålla barn-ungdomen kvar tänker jag…kanske därför jag ser så gammal ut?!

    Ha en fin dag, klem anna

    • Jag tror att vi är många som blir lite för allvarliga när vi blir äldre.
      Jag lever med en man som definitivt har barnasinnet kvar, så han år mig att inse mer och mer att jag måste leka mer i livet, och att hela livet är en enda lek. Det gäller bara att veta reglerna, och sen böja dem lite för sin egna ”benefit”. ;o)
      Och du ser INTE gammal ut!
      Kramar!

  3. Jag är 53 år och leker fortfarande. När jag och sambon var på byggvaruhuset Bauhaus för att köpa blomjord härom dagen tog jag sats och åkte en bit på kundvagnen.

    • När barndomens lekar slutar, tar ungdomens lek vid, och sen lek hela livet som vuxen. Antar att man bara får se på det som annorlunda lekar.
      Gott att du har barnasinnet kvar. Då lever man längre har jag hört. =o)
      Kram

  4. Jag minns den där tiden när barnet i dig fick sig en törn. Att kunna leka fantisera skriva inte minst kommer du ihåg när du skrev en berättelse ? du hade drömmar om att skriva böcker, Märker att din förmåga att skriva finns i dig (bara läsa dina inlägg) Dom ger så mycket glädje att läsa. Genom att gå tillbaka till Barndomen i tankarna gör att man får vara barn om än en liten stund. Kram på dig

    • Ja, det var inte en lätt tid, men jag kom starkare ur det i alla fall. =o)
      Vem vet, kanske jag kommer på en bra berättelse, och börjar skriva igen.
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s