Livet är en Lek

Minns ni den sista gången ni lekte?
Det minnet är starkt och klart i mina tankar.

Jag var tretton år gammal. Vid den åldern hade redan de flesta jämnåriga börjat sina vuxna liv, om än lite krackligt, och med många misstag, sömnlösa nätter och tårfyllda kuddöverdrag framför dem. Jag hade inte ens nuddat vid den tiden i mitt liv än.

Jag hade en bästa vännina. Vi umgicks jämt och jag trivdes i hennes sällskap och i sällskap med hennes familj. Tyvärr, med tiden, växte vi ifrån varandra, fick andra vänner, och umgicks inte alls längre.

Den här vänninan och jag växte upp tillsammans, for på semester tillsammans med våra familjer, och vi lekte jämt, antingen med Barbie, dockor, ute i skogen eller i hennes pappas verkstad.
Det var i hennes pappas verkstad, där hennes lillasyster och bästa vännina lekte, som jag hade min absolut sista lek, och oxå insåg att jag och min då bästa vännina, hade vuxit ifrån både lek, och varandra.

De yngre tjejerna lekte för fullt där i verkstaden, och jag och min vännina gick runt och visste inte vad vi skulle göra med vår dag. Vad gör man när man precis slutat leka, men inte stigit in i vuxen världen än? Så efter lite tjat från hennes lillasyster (som vi väldigt ofta lekt med under barndomen) bestämde vi oss för att vara med i deras lek där i verkstaden.

Det blev snabbt lite pinsamt. Vi kände oss obehagliga i denna lek-situation. Saker vi brukat skratta åt, var inte längre roliga. Att vara låtsas mamma eller pappa var inte alls lockande, och de mindre tjejernas lättsamma skådespel, störde oss, och påminde oss bara om att vi aldrig skulle leka så lättsamt igen.

Vi avslutade snabbt leken och jag gick hem. Jag tror att vi båda var lite lätt förvånade över att det inte hade varit kul att leka. Att vi inte riktigt visste hur man gjorde längre. Det var som att vår förmåga, den förmåga som varit en självklarhet i alla dessa år, helt plötsligt hade tagits ifrån oss.
Vi visste inte vad vi skulle göra av oss själva. Vad hände nu?

Den kvällen gick jag hem och sörjde. Sörjde den barndom som jag lämnat bakom mig, mindes de underbara tiderna med lek, skratt och glädje, och såg på min framtid som ett enda stort, svart hål. Vad fanns bakom den där tomma väggen?

Och senare insåg jag, att även fast leken från barndomen var över, så hade den vuxna leken bara börjat.

Hela livet är en lek, ett rollspel, och vi måste alla ha huvudrollen i våra egna liv.

Bästa Vän, eller Värsta Fiende?

Bästa Vän, eller Värsta Fiende?

Ok, detta är ingen blogg om viktnedgång, men… Jag bara måste skriva av mig lite.

Jag har alltid varit en överviktig tjej. Förutom de 2-3 ggr i livet då jag verkligen lyckats gå ner i vikt.
Jag har alltid vetat att jag har ett problem med min vikt, och alltid klagat på maten, på allt socker, på all fett i maten, på att jag inte trimmat tillräckligt, inte har tid att trimma, har ett stillasittande jobb etc.

Idag, av alla dagar, efter att obeskrivligt gråtit för minsta lilla och känt mig ovanligt nere, har jag kommit till en insikt. Jag träffade min pojkvän och vi pratade i timmar om mina känslor, mitt förhållande till mat och annat. Det var då det klickade till i huvudet, det var liksom då paljetten slog ner och jag insåg varför jag är överviktig. Jag har fått det sagt till mig många gånger, men det var som sagt inte förrän idag som jag tog det till mig och verkligen förstod hela sammanhanget.

Jag är rädd. Jag tänker hela tiden på vad andra ska tycka om mig och tänka om mig, säga om mina kläder, om min överviktiga hydda, mitt leende, mitt sätt att gå, hur jag äter, vad jag äter, varför jag äter, varför jag sitter ner, varför jag är ute och går, säga negativa saker om mitt arbete, hur jag fotograferar, hur jag filmar, hur jag använder min kamera, kommentera mina kläder eller min övervikt etc. etc. Jag är rädd för allt! Och jag dövar denna rädsla med mat. Jag äter när ingen annan är runtom mig för då kan ingen kommentera något om mitt ätande. Jag äter ibland otroliga mängder med mat, nyttig eller onyttig, när jag är ensam, bara för att jag inte ska äta så mycket när jag är med folk. Jag börjar med en chokladbit till kaffen, men det slutar i en hel choklad kaka.

Jag tycker om att göra alla andra glada, och jag ”please others”. (Kommer ej ihåg vad det heter på svenska). Men även detta gör jag på grund av rädsla. Rädsla att inte vara god nog åt andra. Men aldrig att vara god nog åt mig själv. Jag kommer alltid i andra hand. Först och främst ska alla andra ha det bra. Rädsla för att om de andra inte har det bra så kanske de börjar klaga. Kanske de börjar klaga på mig…. Och under hela den tiden som jag varit rädd, har min kropp sakta men säkert byggts på mer och mer, vaddat min kropp, dövat mina känslor och vågen har visat alarmerande siffror och självförtroendet har i samma takt blivit sämre och sämre. Men vem f**n bryr sig? Huh? Vem bryr sig om hur jag ser ut, klär mig, går, äter, sitter, inte sitter, fotograferar….? Ingen! Alla är fullt upptagna med sig själva. De kanske tittar till och funderar sanbbt för sig själva varför den där personen valde rosa kläder när det absolut inte är hans/hennes färg. Men sen tänker de inte mer på det. Och som min pojkvän sa. De som bryr sig om hur andra ser ut, är, tänker, går, äter, sitter… de har problem själva! Precis som jag….. Så nu försöker jag lura ut varför jag är rädd, vad som är grunden till mitt känslosamma ätande och därmed viktuppgång.

Detta är mitt liv! Jag kan leva det precis som jag vill och jag är värd det allra bästa här i livet! Jag ska nå min karriär och jag ska gå ner i vikt. Inte för någon annan, utan för mig själv. Det är dags för mig att kasta in handduken som statist och ta rollen som huvudperson i mitt egna liv. Jag har varit min värsta fiende i alldeles för många år.

NU är det bäst att jag blir min bästa vän.

Kommentarer jag fick på detta inlägg:

Hej vännen! vill bara säga att du är grym!!! Saknar dig! Kramelikram

Skrivet av Linnea 2009-10-07 kl 20:19

Wow bra skrivet. Och visst är det så att DU precis som alla andra underbara människor är värd det bästa i livet! Men det där är nog vanligt att man vill vara andra till lags hela tiden, en tjejgrej.. att alltid se till att andra har det bra före sig själv. MEN det är nog bra att bli lite mer egoistisk ibland! 🙂 Fokusera på allt som man är bra på! Bäst på! Skit i va alla andra tycker, viktigast att man mår bra! Och man vet aldrig när livet förändras eller tar slut..? Inte vill man väl då ha slösat bort massa tid på att må dåligt!? Eller att inte ha vågat göra saker för man är rädd för vad andra ska tycka. Inte tänker man på hur andra ser ut hela tiden och bryr sig om det. man e ju som sagt upptagen med sig själv 😉

Du e skitsnygg tycker jag!!! Och grymt duktig på det du gör! Det har du alltid varit, teckna, skriva, dansa, spela o sjunga! Gissa hur många gånger jag önskat att jag var lika bra på det som du!!

Puss o kraaaam!!!!

Skrivet av sofia 2009-10-06 kl 00:01

Tinefis svarade 13 oktober 2009 klockan 06:42:

Wow! =o) Tack för peppningen! Inte visste jag att du önskat att du var ”lika bra som jag”. Jag har önskat så många ggr att jag var lika bra som DU! =o) Har tagit tag i mig själv och känner mig så mkt bättre. Jag tror på mig själv mer och jag vet att jag kan nå mina mål. Kram!