Akagera National Park

Tänkte ta med er på en snartur till Akagera National Park!

Akagera National Park ligger i Rwanda, vid gränsen till Tanzania.
Det är kanske inte så vanligt att folk far på safari i Rwanda, men när vi
besökte landet i December 2011-Januari 2012, for vi på safari.

Det var ganska annorlunda från safari i Kenya.
I Kenya fann jag det väldigt organiserat och man visste att man skulle i alla fall få
se några intressanta djur och vår guide i Kenya var helt otrolig, visste precis
vart han skulle köra för att vi skulle se mest möjligt, och han visste namnen på
alla arter, kunde härma djuren, var själv fotograf så han kunde ge oss tips och tricks
om hur vi skulle fotografera eller filma och var allmänt intressant att ha med sig! =o)

I Rwanda var det våra vanliga chaufförer som körde runt inne i parken.
Vår chaufför hade aldrig varit på safari, och visste inte att han skulle slå av
motorn så fort vi kommit på plats och uppdagat djuren. Dels för att det är skönt
med lugn och ro, men oxå för att fotografera eller filma från en bil är svårt,
men ännu svårare om man har en massa vibration från bilen!
I Rwanda var det partnern och jag som blev proffsen. Det var vi som visste namnen
på djuren och kunde ge lite anekdoter om dem till de andra pasagerarna.
Med andra ord….
En HELT annorlunda upplevelse!

Men inte en dålig sådan. =o)
Safarin var lite för kort dock. Vi kom iväg för sent och om man är på safari måste
man verkligen vara ute i ottan. Djuren går och sover i skuggan vid lunchtid. Det
är för varmt att vara ute. Och detta resulterade i att vi inte såg så mycket tyvärr.
Men det var en trevlig liten upplevelse, speciellt för lilla Ben, som upplevde safari
för första gången i sitt liv, och som såg lejon överallt hela tiden
(trots att det inte var några där). =oD

Akagera National Park är kanske mest känt för sina många fågelarter!
Och det var en av anledningarna till att vi valde att besöka den parken.
Men tyvärr såg vi inte så mycket som vi hade hoppats på.

Men trots att Akagera National Park är väldigt vackert, och vi fick se både Impalas,
Zebror, och olika fågelarter, tror jag ändå att jag kommer att rekommendera
Kenya eller Tanzania om ni vill ut på safari. De har varit ”in the game” mycket
längre än Rwanda, och de vet vad de pysslar med helt enkelt.

Annonser

Street Photography

Här kommer en liten bild kavalkad utav bilder
tagna från bilen i Rwanda, den 26 December, 2011.

Bergs Gorillor

Låt mig ta er tillbaka till Rwanda.

Närmare bestämt till Volcanoes National Park, utanför Musanze.

På Juldagen 2011, gick vi upp mycket tidigt, och medan fåglar och annat djurliv
sakta vaknade till liv, körde vi i nån timme mot Virunga Mountains.

Ni har säkert hört talas om Diane Fossey.
Hon var i Virunga Mountains, i Volcanoes National Park och studerade gorillorna.

På väg mot Virunga Mountains och Volcanoes National Park.

När man kommer till parken, delas in i grupper.
En grupp får inte vara större än 8 personer.
Varje grupp tilldelas en guide, och en Gorilla familj.
Sen berättar guiden om Gorillor i allmänhet och om ”din” Gorilla familj i synnerhet.
Man får veta namnet på alla familje medlemmar, hur många det finns i familjen, vad man ska tänka på när man är i närhetem av Gorillorna, vad de äter och andra intressanta saker.
(Jag kommer säkert att berätta mer om hur Gorillorna lever,
vad de äter och annan fakta, i min kommande video.)

Bergs Gorillorna bor, som namnet påpekar, i bergen.
Förra gången vi såg Bergs Gorillorna, gick vi bara över fälten, över en stenmur
och så såg vi Gorillorna med en gång. Mitt i bambu skogen.

Gruppen vi besökte var en av de största uppe i bergen, med hela 18 individer! Familjen hette Amahoro.

Den här gången… vandrade vi upp och nerför bergen, i 3 timmar.
Det var en lerig vandring, minst sagt. Och hemskt jobbig.
Rwanda ligger högt ovanför havet.
Volcanoes National Park ligger hela 2,400 m – 4,507 m höver havet.
Att vandra i berg är jobbigt, vilket ni som prövat, vet om.
När det dessutom ligger så högt upp blir det mycket jobbigare.

Men vi visste ju vad vi hade att vänta!
Så vi pladdrade glatt på under våran 3 timmars hike. =o)
(Turen kunde ha tagit runt 2 timmar, men vi fastnade i leran hela tiden
och gick ganska sakta för att vi inte var vana vid den höga höjden).

Så kommer vi fram till vår Gorilla familjs ”trackers”, under öppen, blå himmel,
mellan två berg, bland en massa buskar och andra djungel-slingrande växter.
”Trackers” följer familjen hela dagarna. För att se att de har det bra, för att skydda dem från ”poachers”, och för att de ska kunna ta turisterna till dessa familjer.
Jag måste tillägga att man bara får spendera 1 timme med Gorillorna.

När man kommer fram till ”the trackers” måste man lämna sina ryggsäckar där.
Man kan bara ta med sig det man får plats med i sina fickor och händer.
Så vi tog alla våra objektiv och kameror och lämnade resten bakom oss.

Sen gick vi sakta, och med andan i halsen, framåt i buskaget,
och väntade på att se vår första Gorillor.
Och det tog inte lång tid.

Först såg jag en liten baby som satt bland buskarna och sög på lite ”celery”.
Och sen såg jag en hona inte långt därifrån, och plötsligt var det
som om hela omgivningen var full av gorillor! Nere på marken och uppe i träden.
Vår familj hade hela 18 individer; en av de största familjerna i Virunga Mountains.

Den första gorillan jag såg var en liten baby som tuggade på celery.

Det går inte att beskriva känslan av att träffa en Gorilla.
Man blir lite rädd, ödmjuk, exalterad, otroligt glad och rörd.
På samma gång.

Förra gången vi såg Gorillorna, fick vi pressa oss igenom bambu djungel, springa fram och tillbaka för att hinna med när de flyttade sig snabbt bland träden. Det var hemskt jobbigt, och även fast jag kunde se Gorillorna klart och tydligt, kunde jag inte ta många bilder, och inte heller filma dem som jag hade velat (fick väldigt lite film från mötet).

En utav hanarna som jag vid några tillfällen kom väldigt nära.

Men denna gång var Gorillorna väldigt synliga, fast under en het middags sol.
Klockan var runt 12 när vi kom fram till gorillorna. Ja, ni kan ju tänka er. Afrikansk, stark sol.
Men jag njöt. Oj, som jag njöt. =o)
Jag kunde ta bilder, och dessutom koncentrera mig på att filma dem. Detaljer och allt!
Det var verkligen helt otorligt.
Plus att jag fick tid till att bara beundra dessa varelser,
som är några utav våra närmaste kusiner.

Man ska egentligen vara 5-7 meter ifrån Gorillorna. Men vid några tillfällen var jag inte mer än nån meter ifrån dem! Jag var riktigt nära en utav hanarna, och fick sån lust att bara ta ett steg fram och krama om honom. Men det hade nog slutat i tårar…

Han såg verkligen rakt på mig flera gånger. Kändes lite skrämmande, men samtidigt helt otroligt! Svårt att beskriva. =o)

En utav hanarna i Amahoro familjen, hade blivit av med en utav sina händer.
Han hade fastnat i en snara i skogen, och blodtillförseln till hans hand hade stannat upp, vilket till slut ledde till att han ”tappade” handen. Detta på grund av ”poachers” som försökt fånga Gorillorna. Detta är ett pågående problem, men som tur är finns det många ”trackers” i bergen som följer med familjerna och ser till att dem allt som oftast är skyddade. Men det är bara på Rwandas sida av bergen. På Kongos sida finns inte samma system, och man vet inte hur många Gorillor som finns på Kongos sida, eller hur många som dödas av Poachers varje år. En sorglig historia…

Celery är gott!

Timmen går förbi på några sekunder.
När vår guide sa att vi var tvugna att ta våra sista foton och sen skulle vi börja
vår vandring tillbaka över bergen, började vi allesammans ta hundratals av
foton på samma gång. Det bara smattrade av slutare som arbetade med att
ta det sista fotot av en fascinerande varelse.
Riktigt komiskt faktist. =o)

Ja, sen började vi vår vandring tillbaka.
En vandring då vi plötsligt kände vad trötta vi var, hungriga, varma, svettiga och törstiga.
Men samtidigt så fyllda av glädje och berättelser om vad vi nyss upplevt.
En otrolig känsla.
Något jag önskar att alla fick uppleva.
För det är verkligen ”an experience of a lifetime!”
=o)

Utsikten från vår väg tillbaka. Detta är när vi kommit ut från bambu djungeln och ner från bergen, och börjat vandra genom fälten, tillbaka til Headquarters. De odlar dessa blommor (tror det är prästkragar, eller nåt liknande i alla fall), och gör "insect repellents" med dem. Säljs i hela världen.

En film från detta mötte kommer vid ett senare tillfälle.
Nu får ni njuta av bilderna istället.

På Väg

Detta inlägg blir mer en bild kavalkad från Rwandas vägar.

För att kunna se så mycket som möjligt, och uppleva varierat natur- och djurliv,
körde vi endel från plats till plats i både Rwanda och Uganda.

När vi kör fram på de små och stora vägarna, på landet och i städerna,
tar vi alltid en massa bilder från bilen.

Här är ett urval av bilder, tagna i Rwanda.
Lägg oxå märke till kvinnornas otroliga tyger! Försökte få tag i mer färgglatt tyg,
men det var inte det lättaste. I alla fall inte där vi letade…

Det var lite kul att Ben ville vara med på en bild. =o) En utav de andra pojkarna ser lite skeptisk ut. Eller kanske nyfiken?

Fortfarande kan jag inte fatta varför bilderna blir så ur folkus när jag laddar upp dem!
Typiskt…..

Nyungwe Forest National Park

Ett ställe jag kom att älska förra gången vi var i Rwanda,
var Nyungwe Forest National Park.

Därför var det med stor lycka, som vi återvände till denna gröna,
levande och spännande plats.

Nyungwe Forest ligger söder om Lake Kivu, vid gränsen till Burundi.
I parken kan du hitta 13 olika Primater, det är 25% av Afrikas totala Primate arter.
Det finns många hundra olika fågelarter, reptiler, groddjur och däggdjur.

Nyungwe är en regnskog och klimatet är varmt, fuktigt
och man kan vänta regn nästan när som helst.

Vi gick ut tillsammans med den otroliga guiden (som vi oxå hade förra gången) Claver.
Han har varit ”ranger” i Nyungwe i 11 år, men växte upp i området och har alltid varit ute i skog och mark och vet numera namnet på otroligt många fågel arter och andra djur, och kan härma fågel ljud.
Claver tog oss till en plats i skogen där 3 trackers, som följer med Schimpanser i området, väntade på oss. De följer schimpanserna dagligen för att se att de har det bra, för att skydda dem mot ”poachers”, och för turister som oss, som hoppas kunna se skymten av en Schimpans. =o)

De tre "trackers" som hjälpte Claver och oss att hitta Schimpanserna inne i djungeln. De fortsätter följa schimpanserna hela dagarna. Väldigt "fit" män kan jag säga!

Haha! Såg så kul ut när Claver stod där med en massa stora objektiv. =o) Han hjälpte några av oss att bära vår kamera utrustning medan vi gick nerför och uppför bergen i djungeln. Tack Claver!

Claver ville ge oss lite information om Schimpanserna, innan vi gick in i regnskogen för att hitta dem. De var inte långt borta, the trackers hade sett dem ganska nyligen i området.
Medan Claver stod där på grusvägen och pratade, springer plötsligt en Schimpans över vägen! Och så en till, och en till! En hel Schimpans familj sprang över vägen. =o) Claver sa att vi var väldigt lyckligt lottade. Man kan inte alltid garantera att turister ska få se schimpanserna. Vi vandrade nerför ett berg, i regnskogen, bland bitande myror (som inte alls visste att det finns ”private parts one wants to keep private…). Och efter kanske 20 minuter kom vi fram till Schimpanserna. De var högt uppe i träden, så det var aningen svårt att fota och filma. Jag koncentrerade mig på filmningen, så jag fick inga bra bilder på dem, tyvärr. Men, men… Man måste ju koncentrera sig på det ena eller andra för att få något bra. =o) Spännande var det i alla fall att få se Schimpanserna ute i det vilda!

Svårt att ta nån bra bild på Schimpanserna uppe i träden. Man måste över exponera bilderna så att himlen blir över exponerad, annars blir Schimpanserna under exponerade och då ser de bara ut som svarta klumpar bland träden. Till och med den här bilden är lite under exponerad... Wildlife Photography och Videography är INTE enkelt!

Vi bodde på ett underbart lodge i Nyungwe Forest National Park. Nämligen Nyungwe Forest Lodge. Verkligen så vackert, lyxigt och inbjudande. Med stora rum, som fjäll stugor nästan, med bras kamin och grejer. Efter den långa flygresan till Afrika, behövde vi lite lyx.
Och trerätters luncher och middagar, och super trevlig och professionell personal.

Underbara Nyungwe Lodge! Ser ni hur idylliskt det ligger? Mitt ibland "the tea plantations". =o)

Älskade väggarna inne i huvudbyggnaden. Jon och Bryce sitter och äter härlig frukost med det absolut bästa kaffet Ever! Och så vår fin-fina efterrätt. =o)

Bilder från the lodge´s hemsida. Det är bilder på hur rummen såg ut, och på pooln, matsalen och massage centret. Jag fick en underbar relaxing massage en utav dagarna. Underbart!

Vi såg oxå Colobus Monkeys, precis vid vårat lodge.
Svart-vita apor, högt uppe i träden. De är riktigt söta, och det fanns många av dem!
Igen, det blev mer filmat av mig, än foton. Men ni får se filmer längre fram, när jag fått råd att skaffa några fler hårddiskar så jag kan börja klippa ihop mina filmer. Fått slut på plats på de hårddiskar vi har hemma, tyvärr…

Freddie och Shine posar för kameran.

Claver kommer gående mot oss vid té växterna, precis vid vårat lodge.

En utav dagarna besökte vi oxå en té fabrik i närheten av vårat lodge!
Rwandan Mountain tea. Riktigt gott! Och det luktade ljuvligt inne på fabriken.
Det var mörkt därinne, för téet ska inte utsättas för alltför mycket ljus när det väl plockats.
Men jag kunde filma lite i alla fall, trots att det blev en hel del ”grain” i klippen.

Gisakura Tea Plantation Factory.

Té bladen torkas med varm luft. Arbetarna vänder på bladen emellanåt så att allt kan lufttorkas.

Vår sista dag i Nyungwe, vaknade vi upp till tugnt regn som smattrade mot taket.
Vi hade planerat en vandring och ”bird watching” den morgonen. Vi träffades vid frukost och det bestämdes att vi skulle vänta och se om det slutade regna och då gå och kolla efter fåglar i skogen. Och efter nån timme eller två slutade det regna! Vi gick ut och gick en promenad i skogen. Inte lika lång som planerat, men vi kom oss ut i alla fall! Och såg lite fåglar, men inte alls så mycket som vi hoppats på i och med att vi nu kommit ut senare än planerat. Fåglar är ju som bekant mer aktiva på morgonen och kvällen.
Men det var en trevlig promenad i alla fall! =o)

Det var vår lilla tid i Nyungwe Forest National Park!
Vill tillbaka dit Nu! =o)

Lär känna Rwanda

Om man säger till folk att man ska till Rwanda, är den vanligaste reaktionen: Really? Why?

Kanske för att de flesta har folkmorden i landet färskt i minnet.
Även fast det skedde 1994, för 18 år sen.

(Detta blir ett långt inlägg för jag vill att ni ska veta mer om
Rwandas bakgrund och vart landet är idag, innan jag skriver mer om vår resa)

Folkmorden i Rwanda, the genocide, pågick i cirka 100 dagar, mellan April och Juni.
Under den tiden mördades runt 800 000 tutsier av mestadels hutuer.
Rwandas Patriotiska Front, RPF, bildades 1990, och ledaren var Paul Kagame. Gruppen bestod mestadels av Tutsier som levde i exil i Uganda, efter ”the Tutsi exodus” 1959. Tyvärr såg regeringen RPF som ett hot mot ledandet av landet, och de ökade förtrycket mot de Tutsier som fortfarande levde i Rwanda. Presidenten Juvénal Habyarimana såg detta som ett tillfälle att ena Hutuer i landet genom hatet mot Tutsier, och oxå öka sin egna populäritet.

Vi kör på Kigalis gator, mot Genocide Memorial.

Krig mellan RPF och regeringen pågick i runt 2 år. Sen skrevs ett fredsavtal under, 1993.
Runt 2000 Tutsier mellan 1990-1992.
Grupper som var emot Tutsier, växte sig starkare och starkare och regeringens företrädare och högt uppsatta militärer höll med dessa millisgrupper. Mest känd är Interahamwe. Det var Habyarimana själv som startade gruppen, och hans mål var att helt utrota Tutsier i landet. Samtidigt pågick propaganda genom olika medier och i skolor i landet, där man sa rätt ut att Tutsier var dåligt folk och behövde utrotas. Habyarimana hade full kontroll över landets media och kunde utföra en noga planerad propaganda mot Tutsier. Interahamwe millisen var tränad i mass mord…Massmord teknik.

Två ensamma rosor på en utav mass gravarna vid Genocide Memorial i Kigali.

FN och många länder i Västvärlden, visste vad som pågick i Rwanda.
Fler och fler Tutsier flydde till närliggande länder, speciellt till Uganda. Samtidigt pågick fredsavtal mellan Interahamwe och RPF. Men om de avtalen var seriösa, det vet jag inte. Verkar mer som en manöver för att lura utländska medier och få FN att se åt ett annat håll. Föra dem bakom ljuset helt enkelt… Det skrevs ju på ett fredsavtal, som jag nämnde ovan, och en liten FN styrka sändes till Rwanda, UNAMIR, mest för att se till att freden hölls i landet. Men bland Rwandas Hutu-extremister kokade hatet över och våldet blev värre och värre. UNAMIR:s befälhavare, General Romeo Dallaire, försökte få förstärkning flera gånger när han insåg att förhållandena i Rwanda var långt allvarligare än vad FN först trott, men FN ignorerade varningarna och ansåg att tillståndet i landet var stabilt.

Några utav hundratals foton på offren under Mass Morden i Rwanda. (Genocide Memorial)

6 April 1994, markerar början av Mass Morden i Rwanda.
Den dagen sköts President Habyarimanas plan ner och han och Burundis President som oxå var i planet, avled.
Macheter, pistoler, yxor, och andra vapen, delades ut till Interahamwe millisen runtom i landet, och mördandet startade.

Grymma handlingar och skräck och förfäran vi inte ens kan föreställa oss, präglade de tre vårmånaderna April, Maj, Juni, 1994. Tutsier slaktades, och även Hutuer som inte ville vara med och mörda Tutsier, slaktades.

Tutsier sökte fristad i kyrkor runtom i landet, där de trodde att de skulle vara trygga.
Men det gjorde det bara lättare för Hutuerna…

En kvinnlig vakt vid Saint Therezas Church i Nyamata utanför Kigali.

Vi besökte en utav de kyrkor där folk sökt fristad.
Saint Therezas Kyrka i Nyamata, söder om Kigali.
Jag vill nu varna känsliga läsare, för vad jag kommer att berätta är väldigt magstarkt…
En italiensk kvinna, Tonia Locatelli, tog in flera tusen Tutsier till den romersk-katolska kyrkan och skyddade dem. Hon försökte få tag i utländska medier och regeringar för att berätta för dem vad det var som verkligen pågick i Rwanda. När millisen fick reda på detta, kom de till kyrkan, band Tonia till ett träd, och sköt henne. Sen gick dem till kyrkan och kastade in granater bland folket. Runt 10,000 personer inne i kyrkan. Ni kan tänka er hur hårt packade de var därinne. Ingenstans att fly när granaterna kastades in och maskingevären avfyrades. Föräldrar skyndade sina barn mot den delen av kyrkan dit granaterna inte nådde. Men där väntade ”soldater” som tog barnen i armarna och slog deras ben i väggen tills det bara var trasor kvar. Blod finns fortfarande kvar på väggarna i kyrkan. En kvinna våldtogs av 29 olika män. Sen körde de upp ett spett genom henne och ut genom huvudet. Ett barn lades på henne och ett annat spett kördes genom barnet och kvinnan så att de satt fast tillsammans. Det var sån hon upptäcktes när de överlevande gick igenom kyrkan och alla kroppar, några dagar senare.
Det finns nu en speciell grav för denna kvinna. Man kan se hennes kista inne i kyrkan som nu är Nyamata Genocide Memorial.
När vår guide berättade om alla hemska saker som hänt folket inne i kyrkan, kände jag en klump växa i halsen och tårarna bränna bakom ögonlocken….
Sen visades vi runt inne i kyrkan där alla offrens kläder ligger på de gamla kyrkbänkarna. Endel kläder har benstumpar fastbrända i sig… Nerför en trappa kommer man till en sorts krypta, med offrens skallar och ben. Det blev för mycket för mig. Jag kände mig instängd och behövde luft. Jag skyndade mig ut i den stekande solen och lätta brisen.

Poliser är vanligt förekommande runtom i Rwanda. Polis och militär. Men de inger ingen rädsla, mest trygghet...

Även fast kyrkan eller Rwandas Genocide Memorial i huvudstaden Kigali, får mig att känna mig så maktlös och ledsen för vad Tutsier (och endel Hutuer) fick gå igenom, känner jag oxå att det är väldigt viktigt att alla som besöker Rwanda, oxå besöker dessa ställen.
Man måste få med sig av landets historia,
för att förstå hur långt landet har kommit på dessa 18 år.

En moped taxi med passagera på Kigalis gator.

Rwandas infrastruktur kollapsade helt under mass morden.
RPF gav sig in i landet för att stoppa Mass Morden, och Hutuer skyndade sig till närliggande länder för skydd. Flest Hutuer flydde till närliggande Kongo.
Över 2 miljoner Tutsier och Hutuer dog eller flydde landet under mass morden. Man ville få hem alla som flytt landet, men i många länder och ”camps” där dessa flyktingar bodde, sa man att det inte var helt säkert att fara hem, det var Hutuer som spredde sin ideologi i ”the camps” och satte skräck i de flyktinagr som bodde där, så det tog lång tid innan alla flyktingar, eller de flesta, kom tillbaka till sitt hemland.
Rwanda hade 7 miljoner invånare innan the Genocide,
och de förlorade runt 2 miljoner invånare…..på 3 månader.

Vackra Rwanda!

Landet har kommit tillbaka starkt!
Dess nuvarande President är Paul Kagame, som var ledare för RPF och han är en stor anledning till att Rwanda kommit på fötter igen och att det går så bra för landet.
Han styr landet med en järnhandske. Och då menar jag inte på ett dåligt sätt. Han har kontroll helt enkelt och Rwanda är ett av de mest framgångsrika länder i Afrika nu.
Vår guide i Rwanda, Freddie, och många andra som vi pratade med, sa att i ett land som Rwanda, måste man ha en president som kan styra och vara bestämd och vara en person som folket nästan är lite rädd för. Full demokrati fungerar inte… Inte än i alla fall.
Men folket i Rwanda är ett glatt folk, och man ser aldrig svältande barn. Såg kanske 3 kvinnor som tiggde på gatorna i Kigali. Om de bara kunde gå ut och leva på landet i en byggd, för det växer grödor av alla de slag överallt i Rwanda.
Det är ett väldigt grönt land och det mesta växer som ogräs där!
Det är otroligt att det är så rent fint och organiserat överallt. Små rabatter precis överallt och folk tar verkligen hand om sina hem och trädgårdar.
Det är ett mycket rent land. Inget skräp på sidan av vägen, bara rent och fint. Varannan söndag måste alla invånare ut och städa runtom det område där de bor. Det gör ju så att man inte slänger skräp runtom sig, för man vet att man måste plocka upp det senare i alla fall. Plastkassar är förbjudna. När vi kom till flygplatsen i Kigali, bar jag en plastpåse, men de bad mig att slänga den med en gång.
Rwandas trafik är oxå organiserad. Alltså som den är i vilket land i Europa som helst! Man har till och med system för mopeder som agerar som taxi. Och alla som är moped taxi måste ha hjälm och en hjälm till sina passagerare.

Det är fortfarande uppror vid gränsen till Rwanda, speciellt i Kongo.
Men detta är under kontroll, för tillfället…
Jag hoppas bara att freden i Rwanda fortsätter i en lång tid framöver.
De förtjänar ett bättre liv efter vad de upplevt.

Nu har ni en lite bättre bild av Rwanda. Kanske.
Eller så har jag bara skrivit en massa strunt i det här inlägget! =o)
Försöker ta med så mycket information som möjligt, men jag vet att det blir svårt att läsa och ta in allt. Hoppas ni lärde er nåt i alla fall. Och läs gärna mer på internet och i böcker om ni finner ämnet intressant.

Sverige har ett utvecklings samarbete med Rwanda och har bidragit med miljontals av kronor. Det var nog därför jag kom in i Rwanda utan visum. Samma för Unter och Shine från USA.Låt oss aldrig glömma vad som hände i Rwanda,
och låt oss föra kunskapen om händelserna vidare i generation till generation.

En krånglig resa

Aldrig har en resa börjat så krångligt….

Det är efter en resa som denna som man inser vilken tur vi haft med alla andra resor.
Då pratar jag om själva flyg resan.
Resan till Rwanda tog runt 50-60 timmar allt i allt. Himla långt…

Vi flög från Wellington till Christchurch där vi väntade i många timmar på vårat flyg till Kuala Lumpur. På Christchurch flygplats mötte jag Jon (från Kanada, men bor i NZ), Stephen ”Unter” (från USA, men bor i NZ) och Alicia med sin son Ben (båda Kiwis). De var de första 4 personerna utav 8 som skulle med oss till Afrika på en foto resa.

Vi kom med vårat flyg med Air Asia X och flög till Kuala Lumpur.
Air Asia är billigare än många andra flygbolag, men man får absolut inte samma service. Måltiderna är bara själva huvudmålet, ingen liten sallad, frukt, efterrätt eller kaffe. Heller inget alkohol eller läskedryck etc. Man får huvudmålet och en liten flaska vatten och det är allt. Vill man ha annat får man betala för det. Och under en lång flygresa måste man bara ha massa vatten, så man får hosta upp kosing. Det är så bolaget tjänar pengar. Det finns heller ingen tv, så man måste se till att ta med böcker, iPhone, korsord och grejer för att få den 11 timmar resan att gå. Man kan såklart hyra ett entertainment set, med en liten tv, men batteriet håller bara i 5 timmar. Igen…ett sätt för flygbolaget att tjäna pengar.

När vi väl kom fram till KL, trängdes vi in i ett litet rum utan AC eller någon luft över huvudtaget. Folk trängdes åt alla håll och kanter för att komma fram till de 3 anställda som försökte ge folk biljetter till deras nästa flyg. Bråk bröt ut mellan familjemedlemmar och vi såg hur tiden flög fram och hur vi skulle missa vårat nästa flyg om vi inte kom fram snart.
När vi äntligen kommer fram till kvinnan bakom den lilla disken, säger hon att vi måste ha visum för att göra en transit i Mumbai, Indien. What? Jodå, sån var det. Alla utom de med NZ pass (alltså bara Alicia och lilla Ben) var tvugna att ha visum. Och vi skulle INTE komma ombord flyget utan visum. Och det skulle ta runt 4 dagar att få det. Och ännu konstigare blev det… Det var bara om man flög med Air Asia som man behövde visum, för man var tvungen att byta från en flygplats till en annan. Vi missade flyget. Men inga problem, försäkrade en utav arbetarna som försökte hjälpa oss. Det fanns flera flyg under dagen, nästan ett flyg i timmen. Men det lät ju bra! Vi skulle bara få tag i Indiska Ambassaden coh se vad som kunde göras för oss. Så där satt vi…fast i KL. Och inte fick vi tag i den Indiska Ambassaden heller. Vi frågade en annan Air Asia arbetare om vi kunde i alla fall preliminär boka platser på nästa flyg till Mumbai. Jo, det kunde vi. Nästa flyg skulle gå nästa dag. What? Visade sig att den kvinna som sagt att det gick flera flyg hela dagem till Mumabi, hade helt fel. Det gick bara ett flyg OM DAGEN till Mumbai.
Vi bestämde vi oss för att bita i det sura äpplet och köpa nya flygbiljetter från KL till Mumbai, med ett helt annat flygbolag så att vi kunde förbipassera både en natt på hotell i KL, och visum för transit i Mumbai.

Pool vid Hotel Des Milles Collines

Vi kom äntligen fram till Mumbai, och hade några timmars väntan. Vi träffade Vanessa och Cameron där. Vanessa är Kiwi och Cameron är från Australien. De har bott i Singapore de senaste året, så de kom därifrån. Vårat flyg till Nairobi var försenat en timme. Vi tänkte att det var fortfarande ganska ok, vi skulle precis hinna med flyget från Nairobi till Kigali i Rwanda. När vi väl kom ombord flyget i Mumbai, satt vi fast på landbanan i ännu en timme eller mer. Ni förstår ju vart detta bär hän… Japp, vi missade flyget i Nairobi.
Lyckligt nog fanns det ett till flyg några timmar senare som vi kom med.
Och när vi äntligen kom fram till Kigali, svettiga, skitiga, hungriga efter riktig mat och trötta som bara den, mötte vi de sista två medlemmarna på ”the tour”, nämligen Bryce, från Australien, och Shine, från USA.

Alicia och hennes son Ben.

Vi for till hotellet Des Milles Collines, samma hotell där ”Hotel Rwanda” händelsen tog plats. Inte där filmen filmades, utan där de riktiga händelsera som filmen bygger på, tog plats.
Vi duschade och for sen till ett trevligt kafé och åt lite mat och drack White Chocolate something-something whackaccino. =o) En riktigt god kaloribomb som vi med gott samvete tryckte i oss efter vår lååånga flygresa och boende på flygplatser.

Hotel Des Milles Collines

Ja, sån började vårat äventyr.
Mycket kan gå fel innan det blir rätt!
=o)