Farewell Pupu Springs

Te Waikoropupu Springs och Farewell Spit.

Vi tog den vackra vägen från Motueka till Collingwood, den 13 februari, för att besöka Farewell Spit. På vägen dit, stannade vi vid Te Waikoropupu Springs (PuPu Springs). Det är en taonga (uppskattad), och waahi tapu (helig) plats för Maori folket, både lokalt och nationellt. Enligt Maoriernas traditioner är PuPu Springs waiora (den renaste, mest äkta typ av vatten), vilken är en wairua (andlig) och fysisk källa för liv. Vattnet har använts för att kurera människor och har varit en plats för ceremonier vid födsel, död och när resande kom eller gick.

PuPu Springs ligger mellan Motueka och Farewell Spit på Sydön, Nya Zeeland.

Vattnet vid PuPu Springs är så klart att man horisontellt sett, kan se hela 63 meter bort, under vattnet. Det är ett världsrekord för färsk vatten. Man ser hur vattnet bubblar upp från under marken, och det bubblar upp på ytan. Nästan som kokande vatten.

Cikador finns det överallt i Nya Zeeland på sommaren, och de är väldigt höglöjudda, nästan öron bedövande högljudda... Men ändå ganska vackra att se på!

Tyvärr har vattnet, eller algerna (är inte helt säker) fått nån sorts sjukdom, så man får absolut inte ta i vattnet, för då kan man sen föra denna sjukdom vidare i landet när man tar på andra saker. Lite synd, för vattnet såg himla inbjudande ut.

Väldigt lågt tidvatten vid Farewell Spit.

Vi for till Farewell Spit efter att vi sett klart på det klara vattnet. Det var väldigt lågt tidvatten när vi kom fram till Farewell Spit, och man kunde gå långt ut på den torra sanden. Det låg snäckor och spiror överallt som hade lämnat små spår i sanden, de små, små krabborna sprang ut och in ur sina hålor, och hundratals av svarta svanor njöt av middagsbordet som dukats upp för dem. Barn lekte i det lilla vatten som låg kvar här och där, och folk gick långt bort i horisonten på promenad. Vi njöt i fulla drag av en lagom lång promenad, härlig, varm sand mellan tårna och endast en liten bris mot vår hud. Perfekt kväll!

Sydön har så massa vackert att bjuda på. =o)

 

Nordligaste Spetsen av Sydön

Cape Farewell är namnet på Nya Zeelands Sydös nordligaste spets.

Enligt historiker, var det James Cook, som gav namnet till Sydöns nordligaste spets. Han skulle resa från Nya Zeeland och över till Australien. Han såg mot den nordligaste spetsen av Nya Zeelands Sydö, som var den sista bit av land han såg på sin resa, och sa ”Farewell”. Därmed döptes platsen till Cape Farewell.

Här ser ni liten bild från Google Maps på Sydöns nordligaste spets och Cape Farewell och Farewell Spit.

Vi besökte Cape Farwell med företaget Farewell Spit Eco Tours . Efter en tur dit, for vi vidare till Farewell Spit. Farewell Spit är en tunn sandstripa som är runt 36 kilometer lång. Farewell Spit växer varje år, och man tror att den kommer att vara 2 km längre inom 5 år. Sanden kommer från erosion av bergen och sanden tas med av havet och skapar denna ”sandstrand”.

Tror att detta kallades "Face Rock", men inte helt säker. Det var på vägen från Cape Farewell till Farewell Spit.

Cape Farewell, Sydöns nördligaste spets.

I början av Farewell Spit ligger Fossil Point. Där stannade vi och fotograferade de fina stenarna som låg utspridda och kom dessutom nära till Fur Seals. Men man måste vara försiktigt med sälar och aldrig komma emellan dem och havet i och med att de flyr till havet om de känner sig hotade.

Häftiga stora stenar vid Fossil Point, Farewell Spit.

Fur Seal vid Fossil Point.

Det är bara de första 4 kilometrarna av Farewell Spit som är öppna för allmänheten, men om man far till Farewell Spit med ett ”Tour Company” kan man åka nästan helt till änden av stranden. Det gjorde vi, och vi besökte fyren. Där gick vi av och fick gå upp till toppen av fyren, såg oss omkring i de gamla ”lighthouse keeper’s” hus och dessutom avnjöt vi en kopp kaffe (eller te eller choklad) och lite kakor.

Fyren vid änden av Farewell Spit

Den södra delen av Farewell Spit är ganksa skyddda och det växer lite växter runtomkring. Under lågt tidvatten, kan vattnet gå tillbaka runt 7 kilometer och blottlägga runt 80 kvadrat meter av sand och lera! Det är som ett stort matbord för en massa fåglar, men oxå en dödsfälla för valar som relativt ofta blir strandade när tidvattnet sjunker.

Den norra delen är mer utsatt och ganska vindigt. Vindstyrkan är i genomsnitt runt 25 km/h. Vi fick erfara starka vindar när vi körde tillbaka från Fyren. Sanden spelade på markytan och skapade vackra mönster. Inte mycket växer på den norra delen av Farewell Spit på grund av all vind och hur mycket sanden rör på sig varje år.

Det känns lite som öknen i Dubai eller Timbuktu, på den nordliga delen av Farewell Spit.

Denna dag, Annandag jul, spenderade vi natten i en liten by som heter Motueka. Inte mycket som sker där förutom att det är som ett ankare och en hållplats för många som ska till Abel Tasman National Park, vilket vi besökte den 27 december. Men det är ett helt annat blogg inlägg. =o)