Unscripted

Det är namnet på en utställning i Wellington just nu.

Det finns en mängd otroliga konstnärer inom olika media i Wellington´s film industri.
Förutom det kreativa arbete de har i film industrin, försöker de oxå finna tid utanför arbetet för sin egna konst.

Utställningen ”Unscripted” på St James Theatre i Wellington, visar en blanding av fotografier, målningar, textiler, smycken, möbler, skulpturer, miniatyrer, dockor…
Över 100 artister är involverade i denna utställning.
Även min kära partner visar ett par av sina foton.

UNSCRIPTED exhibition

Ikväll var öppningen av utställningen.
Dryckerna och maten flödade, folk gick runt med leenden från öra till öra och skålade och pratade och beundrade varandras arbeten.

Bara minuter efter att vi kom till öppnings kvällen, ser jag James Nesbitt, en av mina favorit skådespelare från series som ”Cold Feet”, eller ”Kalla Fötter” som serien hette på svenska.
Jag försökte få en bild med honom, men han hade alltid en massa folk omkring sig. Sen försvann han. Typiskt. Men jag såg honom i alla fall!
Träffade oxå Richard Taylor som är Peter Jacksons nära vän och ”co-founder” av Weta Workshop. Min partner introducerade mig till Gino Acevedo och vi pratade en stund. En mycket trevlig man. Han är ”Senior Prosthetics Supervisor and Visual Creature Effects Art Director” på Weta. Och jag såg oxå Alan Lee, illustratör och Conceptual Designer för såväl Sagan om RIngen som King Kong och The Hobbit. En otroligt duktig man som jag träffade för ett par år sen på en bok signering i Miramar, Wellington.

Konst av Gino Acevedo

Ja, en fullspäckad kväll helt enkelt, men massa otroliga konstnärer runtom mig.
Och närheten til dessa otroliga artister, fick mig att återigen känna glädje för den kreativa världen, för film och för color grading som jag vill göra i film industrin.
Jag hade liksom tappat gnistan en aning, men den kom tillbaka nu ikväll.
Behöver en sån skjuts ibland. =o)

Roligt var det oxå att se många kända ansikten, vänner som vi inte sett på ett tag, och att se bilder som min partner och jag printat här hemma på kontoret.
Kul att sätta ett ansikte till namnet jag bara hört och skrivit på alla frakturor som mailats.

Tyvärr hade jag inte kameran med mig ikväll.
Hur kan man vara så klumpig.
Men jag har lagt ut ett par bilder från utställningens websida.

Nu blir det lite TV innan sängen.
Natta!

Livet är en Lek

Minns ni den sista gången ni lekte?
Det minnet är starkt och klart i mina tankar.

Jag var tretton år gammal. Vid den åldern hade redan de flesta jämnåriga börjat sina vuxna liv, om än lite krackligt, och med många misstag, sömnlösa nätter och tårfyllda kuddöverdrag framför dem. Jag hade inte ens nuddat vid den tiden i mitt liv än.

Jag hade en bästa vännina. Vi umgicks jämt och jag trivdes i hennes sällskap och i sällskap med hennes familj. Tyvärr, med tiden, växte vi ifrån varandra, fick andra vänner, och umgicks inte alls längre.

Den här vänninan och jag växte upp tillsammans, for på semester tillsammans med våra familjer, och vi lekte jämt, antingen med Barbie, dockor, ute i skogen eller i hennes pappas verkstad.
Det var i hennes pappas verkstad, där hennes lillasyster och bästa vännina lekte, som jag hade min absolut sista lek, och oxå insåg att jag och min då bästa vännina, hade vuxit ifrån både lek, och varandra.

De yngre tjejerna lekte för fullt där i verkstaden, och jag och min vännina gick runt och visste inte vad vi skulle göra med vår dag. Vad gör man när man precis slutat leka, men inte stigit in i vuxen världen än? Så efter lite tjat från hennes lillasyster (som vi väldigt ofta lekt med under barndomen) bestämde vi oss för att vara med i deras lek där i verkstaden.

Det blev snabbt lite pinsamt. Vi kände oss obehagliga i denna lek-situation. Saker vi brukat skratta åt, var inte längre roliga. Att vara låtsas mamma eller pappa var inte alls lockande, och de mindre tjejernas lättsamma skådespel, störde oss, och påminde oss bara om att vi aldrig skulle leka så lättsamt igen.

Vi avslutade snabbt leken och jag gick hem. Jag tror att vi båda var lite lätt förvånade över att det inte hade varit kul att leka. Att vi inte riktigt visste hur man gjorde längre. Det var som att vår förmåga, den förmåga som varit en självklarhet i alla dessa år, helt plötsligt hade tagits ifrån oss.
Vi visste inte vad vi skulle göra av oss själva. Vad hände nu?

Den kvällen gick jag hem och sörjde. Sörjde den barndom som jag lämnat bakom mig, mindes de underbara tiderna med lek, skratt och glädje, och såg på min framtid som ett enda stort, svart hål. Vad fanns bakom den där tomma väggen?

Och senare insåg jag, att även fast leken från barndomen var över, så hade den vuxna leken bara börjat.

Hela livet är en lek, ett rollspel, och vi måste alla ha huvudrollen i våra egna liv.