Mitt Wellington; del 2

Ja, så fortsätter jag visa en del av de platser som jag älskar i Wellington, eller i alla fall platser som jag använder mig av nästan dagligen.

Först visar jag en del av Kilbirnie.
En liten förort med många snabbmat platser, ett par video butiker, mataffärer
och så är det en central plats för flera bussar.
Det är oxå i Kilbirnie som jag jobbar för tillfället.

En busy street i Kilbirnie.

Det är till höger i bild där bussen står som jag brukar gå av bussen om jag vill köpa en kaffe innan jag ska på jobb, eller byta buss eller dylikt.

Detta är Bay Road, huvudgatan i Kilbirnie.
Countdown är en mataffär.

Följande är bilder från flygplatsen och Miramar.
Jag bodde i Miramar i några år, och det är verkligen en trevlig liten förort.
Det är oxå där Peter Jacksons efter produktions bolag Park Road Post ligger,
samt Weta Workshop, Weta Digital och Weta Cave (en typ present butik etc).

En rondell som tar dig till flygplatsen och Miramar bland annat.

Ett Qantas flygplan gör sig redo för avgång.

Ännu ett flygplan som precis lyft från Wellington Airport.

Den här skylte har varit väldigt debaterad…
Först snackades det om att det skulle stå Wellywood, i och med att Miramar (där skylten finns) är som Nya Zeelands Hollywood. Men det tyckte många var väldigt cheesy. Till rugby world cup blev det istället en skylt där det stod All Blacks. Men nu har de alltså ändrat till den här skylten. Helt ok tycker jag.

En busshållplats precis när man kommer in till Miramar.

En utsikt över en del av Miramar. I mörkret i den större byggnaden till höger i bild, ligger Weta Digital och på andra sidan av byggnaden ligger Weta Workshop.

Lite hus i Miramar.
Jg tycker bara att det ser så kul ut med husen på kullarna. Inte speciellt säkert under en jordbävning, men långt undan en tsunami. Pest eller kolera…

Detta är Roxy Cinema i Miramar som öppnades för bara nåt år sen. Det var en gammal bio där som köptes och restaurerades av bl.a. Richard Taylor och Jamie Selkirk.

Det var det för den här gången.
Det kommer mera… =o)

En krånglig resa

Aldrig har en resa börjat så krångligt….

Det är efter en resa som denna som man inser vilken tur vi haft med alla andra resor.
Då pratar jag om själva flyg resan.
Resan till Rwanda tog runt 50-60 timmar allt i allt. Himla långt…

Vi flög från Wellington till Christchurch där vi väntade i många timmar på vårat flyg till Kuala Lumpur. På Christchurch flygplats mötte jag Jon (från Kanada, men bor i NZ), Stephen ”Unter” (från USA, men bor i NZ) och Alicia med sin son Ben (båda Kiwis). De var de första 4 personerna utav 8 som skulle med oss till Afrika på en foto resa.

Vi kom med vårat flyg med Air Asia X och flög till Kuala Lumpur.
Air Asia är billigare än många andra flygbolag, men man får absolut inte samma service. Måltiderna är bara själva huvudmålet, ingen liten sallad, frukt, efterrätt eller kaffe. Heller inget alkohol eller läskedryck etc. Man får huvudmålet och en liten flaska vatten och det är allt. Vill man ha annat får man betala för det. Och under en lång flygresa måste man bara ha massa vatten, så man får hosta upp kosing. Det är så bolaget tjänar pengar. Det finns heller ingen tv, så man måste se till att ta med böcker, iPhone, korsord och grejer för att få den 11 timmar resan att gå. Man kan såklart hyra ett entertainment set, med en liten tv, men batteriet håller bara i 5 timmar. Igen…ett sätt för flygbolaget att tjäna pengar.

När vi väl kom fram till KL, trängdes vi in i ett litet rum utan AC eller någon luft över huvudtaget. Folk trängdes åt alla håll och kanter för att komma fram till de 3 anställda som försökte ge folk biljetter till deras nästa flyg. Bråk bröt ut mellan familjemedlemmar och vi såg hur tiden flög fram och hur vi skulle missa vårat nästa flyg om vi inte kom fram snart.
När vi äntligen kommer fram till kvinnan bakom den lilla disken, säger hon att vi måste ha visum för att göra en transit i Mumbai, Indien. What? Jodå, sån var det. Alla utom de med NZ pass (alltså bara Alicia och lilla Ben) var tvugna att ha visum. Och vi skulle INTE komma ombord flyget utan visum. Och det skulle ta runt 4 dagar att få det. Och ännu konstigare blev det… Det var bara om man flög med Air Asia som man behövde visum, för man var tvungen att byta från en flygplats till en annan. Vi missade flyget. Men inga problem, försäkrade en utav arbetarna som försökte hjälpa oss. Det fanns flera flyg under dagen, nästan ett flyg i timmen. Men det lät ju bra! Vi skulle bara få tag i Indiska Ambassaden coh se vad som kunde göras för oss. Så där satt vi…fast i KL. Och inte fick vi tag i den Indiska Ambassaden heller. Vi frågade en annan Air Asia arbetare om vi kunde i alla fall preliminär boka platser på nästa flyg till Mumbai. Jo, det kunde vi. Nästa flyg skulle gå nästa dag. What? Visade sig att den kvinna som sagt att det gick flera flyg hela dagem till Mumabi, hade helt fel. Det gick bara ett flyg OM DAGEN till Mumbai.
Vi bestämde vi oss för att bita i det sura äpplet och köpa nya flygbiljetter från KL till Mumbai, med ett helt annat flygbolag så att vi kunde förbipassera både en natt på hotell i KL, och visum för transit i Mumbai.

Pool vid Hotel Des Milles Collines

Vi kom äntligen fram till Mumbai, och hade några timmars väntan. Vi träffade Vanessa och Cameron där. Vanessa är Kiwi och Cameron är från Australien. De har bott i Singapore de senaste året, så de kom därifrån. Vårat flyg till Nairobi var försenat en timme. Vi tänkte att det var fortfarande ganska ok, vi skulle precis hinna med flyget från Nairobi till Kigali i Rwanda. När vi väl kom ombord flyget i Mumbai, satt vi fast på landbanan i ännu en timme eller mer. Ni förstår ju vart detta bär hän… Japp, vi missade flyget i Nairobi.
Lyckligt nog fanns det ett till flyg några timmar senare som vi kom med.
Och när vi äntligen kom fram till Kigali, svettiga, skitiga, hungriga efter riktig mat och trötta som bara den, mötte vi de sista två medlemmarna på ”the tour”, nämligen Bryce, från Australien, och Shine, från USA.

Alicia och hennes son Ben.

Vi for till hotellet Des Milles Collines, samma hotell där ”Hotel Rwanda” händelsen tog plats. Inte där filmen filmades, utan där de riktiga händelsera som filmen bygger på, tog plats.
Vi duschade och for sen till ett trevligt kafé och åt lite mat och drack White Chocolate something-something whackaccino. =o) En riktigt god kaloribomb som vi med gott samvete tryckte i oss efter vår lååånga flygresa och boende på flygplatser.

Hotel Des Milles Collines

Ja, sån började vårat äventyr.
Mycket kan gå fel innan det blir rätt!
=o)

Här är jag nu…

Japp, vi tog en tripp till Malaysia!
Bara så där…
=o)

Vet ni, att detta är första gången jag bor på en sorts resort med pool och allt.
Har bara varit på en enda solresa innan och det var till Tonga i 2007.
Den här resan känns betydligt mer som Sällskapsresan, fast så fort man går utanför ”resorten”, sätter verkligheten in och Sällskapsresan-känslan är som bortblåst.

Vi reste från NZ den 29 sept och kom fram till Penang den 30 sept.
Vi ska vara borta till den 11 Okt, så vi får oss lite tid att slappa av.
De sista 3 dagarna ska vi spendera i Kuala Lumpur innan vi far hem igen
och jag börjar mitt fasta jobb redan dagen efter.

Här kommer några bilder tagna vid Golden Sands Resort i staten Penang där vi bor.
Resorten ligger precis vid stranden och hela området där vi bor drabbades av tsunamin i 2004 och flera hundra personer dog. Man hör inte så ofta om det i medierna.
Det är ju bara Thailand de pratar om och vad hemskt det var där.
Golden Sands Resort restaurerade i alla fall byggnaderna och hela området så att de återigen kunde öppna portarna för turister från hela världen.

Akten att äta

Rastlöshet = Mat

Nästa år ska min sambo och jag eventuellt resa till Svalbard. Vi håller på och letar efter bra fotograf expeditioner som vi vill resa med.

Foto av Paul Nicklen.

Jag vill gå ner minst 30 kg till resan. 1 kg i veckan är mitt mål. Detta är en enorm morot för mig. Kunna sitta i flygstolarna mer bekvämt (det tar ju över 24 timmar att resa till Norden från NZ), kunna köpa bra, varma kläder i mindre storlek, röra mig mer fritt och därmed filma bättre. Åh, jag ser fram emot det!

Foto av Ole Jörgen Liodden.

Foto av Daniel J. Cox.

Jag började på allvar för en vecka sen, och har därmed gått hungrig i en vecka.
Idag fann jag mig själv i köket, med en skål chokladbolls deg i nävarna. What? Jag frågade mig själv varför. Och jag tror svaret är att jag är så van vid själva akten att äta.

Om jag ska se på tv och inte har nåt att plocka med (äta) då blir jag SÅ rastlös och kan inte koncentrera mig på en film eller tv-serie. Att gå på bio och inte köpa popcorn är ju nästan en kriminell akt.

Därför har jag börjat broderar igen, och lägger patiens medan jag ser på tv. Jag brukade alltid göra det när jag bodde uppe i Norge, och vet att det fungerar. Min partner irriterar sig på att jag inte bara kan sitta där och se en film, men måste göra nåt annat samtidigt. Adhd? Ja, kanske…

Varför är jag så beroende av mat? Av att slänga in den där maten i hålet i skallen och knappt ens tugga? Blir så lättretlig när jag är hungrig har jag insett. När vi var i Indien, på platser dit turister inte kommer så ofta, fick vi väldigt tråkig mat och jag åt knappt alls. Var så hungrig att jag inte kunde sova, jag bara drömde om mat. Hela tiden. Jag gick ner i vikt. Visst. Men när vi kom hem åt jag ännu mer. Som om jag var rädd att jag snart skulle hamna i samma situation igen, med den där hemska hungern.

Har visat bilden förut, men den tåls att visa igen. Detta är i Singapore, precis efter att vi varit i Indien där jag gick ner minst 10kg.

Jag är inte som andra. Om jag är hungrig äter jag inte vad som helst. Det var nåt jag lärde om mig själv i lumpen. Jag kan bara inte. Tycker jag inte om en viss mat spelar hungern ingen roll. Jag äter det bara inte. Och samma skedde alltså i Indien. Så nu hatar jag att vara hungrig, och det är väl därför jag äter så mycket. För att förhindra att hungern ska smyga sig på.

Här ser ni mig när jag var i lumpen.

Oj, blev ett långt, negativt inlägg detta.

Försöker bara få rätsida på mitt problem, och arbeta mig igenom det. Jag ska klara de där kilona innan sommaren 2012. Tänk vad stolt jag kommer att bli av mig själv!

Om ni har tips på hur man håller hungern borta (förutom att skvalpa i sig liter med vatten och tugga på morotstavar) upplys mig gärna! =o)

Kram till er alla!

Nya Smaker

Ok, igen med de där Smoothies! 

Jag gjorde en ny variant idag som är riktigt, riktigt god! Och full med C vitaminer.

1 apelsin
1 kiwi
1 feijoa (ni kan ta 2 kiwi istället)
1 äpple
0.5 tesked kanel
50-100 ml soja mjöl (vatten eller vanlig mjölk går oxå bra)

Kör i din mixer.
En riktigt god Smoothie måste jag säga.

Efter min flygtur till Sydney igår, då mitt vikt helvete änu en gång slog ner som en blixt från klar himmel (otroligt trångt i de där flyg stolarna), så är jag på’an mer än någonsin. Men det är svårt.

Idéer om olika cupcakes far runt i huvudet på mig. Helt otroligt. Jag såg en video på Vimeo (nedan) och blev SÅ sugen på att öppna mitt egna cupcake företag. Jag har idéer som far runt, som jag inte kan dela med mig av än, och som jag har lust att pröva.
Men att pröva recept, betyder smaka recept. Och det kan jag inte riktigt nu. För många kalorier…

Företaget skulle vara kul att starta i Sverige för att vara ärlig, men jag bor ju här nu, så jag får starta här, och så kanske min syster kan starta syster företaget i Norge, och min svägerska kan öppna syster företag i Sverige. Klart! Vilka idéer jag har. =o)

Nu ska jag se på lite recept och drömma mig bort.

Hoppas ni fårmen underbar lördag!

Sviptur till Sydney

Trodde jag väl aldrig när jag växte upp, att jag skulle kunna ta en dagstur till Sydney, Australien! 

4-6 Maj var det Printex Mässa i Sydney. Detta sker bara vart fjärde år! Print och Scan företag, pappers försäljare, Colour Management softwares, textil printers, ink försäljare, grafiska designers, experter i alla områden, samlas på en och samma plats under 3 dagar, och visar vad just deras företga kan erbjuda, eller vad som kommer att komma ut i framtiden.

Printex logo för 2011 (bild lånad från internet)

Min partner och jag pratade om att åka på mässan i ett par dagar, men om man åker så förlorar man ju en dags arbete på jobb (alltså pengar), så i slutändan, hastigt och lustigt, bestämde vi oss för att åka för bara en dag, resa tidigt på morgonen och komma hem sent på kvällen, för att inte spendera pengar på hotell.

Så efter att jag somnade runt 12.3o natten till fredag, gick jag upp igen kl 3 och duschade och gjorde mig iordning. Med internationella flyg måste man checka in 2 timmar innan flyget går, så vi checkade in runt 4 på natten. Flyget tog oss till Sydney kl 6. Vi kom fram vid 8, lokal tid, (flyget tar runt 3 till 3,5 timmar).

Sydney Convention and Exhibition Centre (bild lånad från internet)

Trötta, men positiva, glada och förväntansfulla, tog vi tåg från flygplatsen till Sydney Convention & Exhibition Centre vid Darling Harbour. Sen började våra 6 timmar med att gå från ”bås” till”bås”, och se alla otroliga print och scanning maskiner, laminat maskiner, papper…allt! Det var så mycket att se, att vi bara hann täcka en tredjedel av hela området på hela dagen. Ok, vi stannade och pratade i nån timme med flera av återförsäljarna av olika maskiner, och vi lärde oss en himla massa! Speciellt jag…en otrolig ”learning curve”.

Det bor runt 4.5 miljoner människor i Nya Zeeland. Det bor runt 3.5 miljoner människor bara i Sydney!! Så ni kan ju tänka er att det var bra fullt med folk på mässan, och alla brinner för i princip samma sak. Ganska spännande. =o) Och de kan alla sin sak till 110%.

Denna bild är från Printex mässan 2007. (bild lånad från internet)

Att gå på en sån mässa med min pojkvän, att se all möjligheter vi har med vårat företag, spinna idéer och se hur förväntansfulla och uppsluppna vi blev av alla möjligheter som ligger för våra fötter (och svårigheter); vi var som barn dagen före julafton. =o) Men för att kunna expandera vårat företag måste vi nog först fortsätta i vår egna nisch en stund till och sen fundera på om vi vill lägga mer pengar på att göra andra, mer kommersiella saker i företaget, och undersöka fler av våra möjligheter.

Vi fick spendera tid tillsammans igår, vilket var länge sen. Min pojkvän jobbar nämligen 6 dagar i veckan, 60 timmar minimum, och sen jobbar han hemma med en stundande utställning. Så vi ser inte så mycket av varandra som vi skulle vilja.

Detta är oxå från printex 2007. Om jag inte ser helt fel, tror jag detta är en laminat maskin, alltså man sätter plast runt bilder för att bevara dem bättre, eller kanske använda dem utmohus, som posters eller annat. (bild lånad från internet)

Efter att ha stått upp, och gått runt på hårt golv i flera timmar, hade jag så ont i benen, och vi var tvugna att lämna mässan för att checka in för vårat flyg hem. Flyget gick efter 18.30, och vi var hemma igen vid midnatt, lokal tid.

Minst sagt en sviptur till Australien, men en givande sån. =o)

 P.S Jag hade kameran med mig till mässan, men tog aldrig några bilder, så ni får stå ut med tråkiga bilder från nätet. =o)

Katastrofen i Japan

Jag vet att de flesta av er läser nyheterna och uppdateras dagligen om nyheter om Japan, men jag kna inte låta bli att uppdatera lite här oxå.

Sökandet efter kroppar och eventuellt överlevande, har bara börjat.

Som ni kanske har hört, har det varit en andra explosion i Fukushima Daiichi kärnkraftverk. En japansk tjej som vi känner, sa att hennes familj och vänner (är inte helt hundra på var de bor, men tror det är i Tokyo) har blivit tillsagda att hålla sig inomhus och om de rör sig ute måste de ha speciella hattar på sig, munskydd och grejer, i risk för strålning. Herregud… Tror jag lämnat området med en gång! Tänk på alla följder av strålningen. Som alla de tusen personer som fick cancer på grund av strålning i Chernobyl på 80-talet.

De 54 kärnkraftverken i Japan, står för 30% av landets elektricitet. Vore det inte på tiden att avveckla de där kärnkraftverken? Bara undrar…

Trots att man fortfarande letar igenom spillrorna i Christchurch, så har Nya Zeeland sänt iväg en tredjedel av sina styrkor för att hjälpa till i Japan. Japanska myndigheter frågade Nya Zeeland personligen om de kunde hjälpte till, på grund av deras expertis i det här området.

I Kamaishi letar de igenom kollapsade byggnader.

Jag vet inte hur det är för er, men jag får nästan mardrömmar av alla bilder som spelas på nyheterna dagarna i ända från Japans drabbade områden. Det är så hemskt… Hörde i bakgrunden, på radio idag, att jordbävningarna i området runt Nya Zeeland, kan ha sänt signaler runt jorden om att något är på g, och så skapar det mer oroligheter i jorden, vilket i sin ordning orsakar jordbävningar i andra av världen. Så… om det är sant, då är alltså inte det här skalvet i Japan, det sista. Eller? Ja, vem vet…