Livet är en Lek

Minns ni den sista gången ni lekte?
Det minnet är starkt och klart i mina tankar.

Jag var tretton år gammal. Vid den åldern hade redan de flesta jämnåriga börjat sina vuxna liv, om än lite krackligt, och med många misstag, sömnlösa nätter och tårfyllda kuddöverdrag framför dem. Jag hade inte ens nuddat vid den tiden i mitt liv än.

Jag hade en bästa vännina. Vi umgicks jämt och jag trivdes i hennes sällskap och i sällskap med hennes familj. Tyvärr, med tiden, växte vi ifrån varandra, fick andra vänner, och umgicks inte alls längre.

Den här vänninan och jag växte upp tillsammans, for på semester tillsammans med våra familjer, och vi lekte jämt, antingen med Barbie, dockor, ute i skogen eller i hennes pappas verkstad.
Det var i hennes pappas verkstad, där hennes lillasyster och bästa vännina lekte, som jag hade min absolut sista lek, och oxå insåg att jag och min då bästa vännina, hade vuxit ifrån både lek, och varandra.

De yngre tjejerna lekte för fullt där i verkstaden, och jag och min vännina gick runt och visste inte vad vi skulle göra med vår dag. Vad gör man när man precis slutat leka, men inte stigit in i vuxen världen än? Så efter lite tjat från hennes lillasyster (som vi väldigt ofta lekt med under barndomen) bestämde vi oss för att vara med i deras lek där i verkstaden.

Det blev snabbt lite pinsamt. Vi kände oss obehagliga i denna lek-situation. Saker vi brukat skratta åt, var inte längre roliga. Att vara låtsas mamma eller pappa var inte alls lockande, och de mindre tjejernas lättsamma skådespel, störde oss, och påminde oss bara om att vi aldrig skulle leka så lättsamt igen.

Vi avslutade snabbt leken och jag gick hem. Jag tror att vi båda var lite lätt förvånade över att det inte hade varit kul att leka. Att vi inte riktigt visste hur man gjorde längre. Det var som att vår förmåga, den förmåga som varit en självklarhet i alla dessa år, helt plötsligt hade tagits ifrån oss.
Vi visste inte vad vi skulle göra av oss själva. Vad hände nu?

Den kvällen gick jag hem och sörjde. Sörjde den barndom som jag lämnat bakom mig, mindes de underbara tiderna med lek, skratt och glädje, och såg på min framtid som ett enda stort, svart hål. Vad fanns bakom den där tomma väggen?

Och senare insåg jag, att även fast leken från barndomen var över, så hade den vuxna leken bara börjat.

Hela livet är en lek, ett rollspel, och vi måste alla ha huvudrollen i våra egna liv.

Sviptur till Sydney

Trodde jag väl aldrig när jag växte upp, att jag skulle kunna ta en dagstur till Sydney, Australien! 

4-6 Maj var det Printex Mässa i Sydney. Detta sker bara vart fjärde år! Print och Scan företag, pappers försäljare, Colour Management softwares, textil printers, ink försäljare, grafiska designers, experter i alla områden, samlas på en och samma plats under 3 dagar, och visar vad just deras företga kan erbjuda, eller vad som kommer att komma ut i framtiden.

Printex logo för 2011 (bild lånad från internet)

Min partner och jag pratade om att åka på mässan i ett par dagar, men om man åker så förlorar man ju en dags arbete på jobb (alltså pengar), så i slutändan, hastigt och lustigt, bestämde vi oss för att åka för bara en dag, resa tidigt på morgonen och komma hem sent på kvällen, för att inte spendera pengar på hotell.

Så efter att jag somnade runt 12.3o natten till fredag, gick jag upp igen kl 3 och duschade och gjorde mig iordning. Med internationella flyg måste man checka in 2 timmar innan flyget går, så vi checkade in runt 4 på natten. Flyget tog oss till Sydney kl 6. Vi kom fram vid 8, lokal tid, (flyget tar runt 3 till 3,5 timmar).

Sydney Convention and Exhibition Centre (bild lånad från internet)

Trötta, men positiva, glada och förväntansfulla, tog vi tåg från flygplatsen till Sydney Convention & Exhibition Centre vid Darling Harbour. Sen började våra 6 timmar med att gå från ”bås” till”bås”, och se alla otroliga print och scanning maskiner, laminat maskiner, papper…allt! Det var så mycket att se, att vi bara hann täcka en tredjedel av hela området på hela dagen. Ok, vi stannade och pratade i nån timme med flera av återförsäljarna av olika maskiner, och vi lärde oss en himla massa! Speciellt jag…en otrolig ”learning curve”.

Det bor runt 4.5 miljoner människor i Nya Zeeland. Det bor runt 3.5 miljoner människor bara i Sydney!! Så ni kan ju tänka er att det var bra fullt med folk på mässan, och alla brinner för i princip samma sak. Ganska spännande. =o) Och de kan alla sin sak till 110%.

Denna bild är från Printex mässan 2007. (bild lånad från internet)

Att gå på en sån mässa med min pojkvän, att se all möjligheter vi har med vårat företag, spinna idéer och se hur förväntansfulla och uppsluppna vi blev av alla möjligheter som ligger för våra fötter (och svårigheter); vi var som barn dagen före julafton. =o) Men för att kunna expandera vårat företag måste vi nog först fortsätta i vår egna nisch en stund till och sen fundera på om vi vill lägga mer pengar på att göra andra, mer kommersiella saker i företaget, och undersöka fler av våra möjligheter.

Vi fick spendera tid tillsammans igår, vilket var länge sen. Min pojkvän jobbar nämligen 6 dagar i veckan, 60 timmar minimum, och sen jobbar han hemma med en stundande utställning. Så vi ser inte så mycket av varandra som vi skulle vilja.

Detta är oxå från printex 2007. Om jag inte ser helt fel, tror jag detta är en laminat maskin, alltså man sätter plast runt bilder för att bevara dem bättre, eller kanske använda dem utmohus, som posters eller annat. (bild lånad från internet)

Efter att ha stått upp, och gått runt på hårt golv i flera timmar, hade jag så ont i benen, och vi var tvugna att lämna mässan för att checka in för vårat flyg hem. Flyget gick efter 18.30, och vi var hemma igen vid midnatt, lokal tid.

Minst sagt en sviptur till Australien, men en givande sån. =o)

 P.S Jag hade kameran med mig till mässan, men tog aldrig några bilder, så ni får stå ut med tråkiga bilder från nätet. =o)