Mitt Första Minne

Mitt första minne. Vad är ett minne egentligen? Flyktiga bilder från en svunnen tid. Lukter som påminner oss om något vi inte kan sätta fingret på. Ljud som tar oss tillbaka till en tid som sakta tynar bort. Händelser som bara existerar i våra huvuden, som vi egentligen inte kan veta om de har hänt eller ej. Vad är mitt första minne? Jag ser ljus rosa bomulls tyg med små blå, blekta prickar och vita streck. En favorit tröja med massa små hål i efter alltför mycket tvätt. Men är det mitt minne? Eller bara en fabricerad tanke från något en annan person berättat för mig? En kjol i något stelt tyg, med svarta skotsk rutor och guld trådar. Jag vet att jag hade en sådan kjol som barn. Högklackade skor ute i snön. Nej, det är bara något som min mamma har berättat för mig åtskilliga gånger; hur jag gick ut i snön i mina ”klick-klackor” som jag kallade klackskorna. Jag kom hem från en semester och sprang ut i grannskapet, upp på en liten kulle och skrek för full hals ”Kom hit! Kom hit! Jag är hemma nu!” Också en händelse som någon berättat för mig. Så vad är egentligen mitt första minne? Jag ser för mig höga trösklar i ett äldre hus. Jag ser gröna ärtor och god brunsås. En collie valp som slickar mig i ansiktet och nosar på mina flätor. Mormor och min bror i skogen och små fotsteg i snön från skogstomtarna. Jag ser framför mig småfisk uppe i Norrland, Barbie dockor och nycklar i skogen. En alldeles för låg stol vid en skolbänk och sommar morgon på TV. Jag känner lukten av boning och granris runt julen; eller grillat kött och nyklippt gräs på sommaren. Ljudet av glassbilen, ekot på radion på morgonen och det familjära ljudet av pappas bil som kör in på infarten på eftermiddagarna. Alla barn som kom till huset på dagarna som dagbarn, jag ser He-Man och smurfarna. Min syster som fönar mitt hår och gör frisyrer på mig. Jag ser min bror och mig och andra barn från kvarteret plocka famnarna fulla av vitsippor på våren, och plocka hinkarna fulla med blåbär och lingon på hösten. Bilderna är många, och ljud och lukter för med sig mer bilder som jag tar för givet är mina tidiga minnen. Men hur vet vi säkert att de är minnen och inte en saga?

Hur många av oss tar med dessa tidiga minnen till våra vuxenliv? Och hur formar dem minnena oss? Gör de oss starkare eller svagare? Tänker vi tillbaka på vår barndom med glädje, sorg, ett leende eller med tårar brinnande bakom ögonlocken? En del personer blockar minnet så att de inte kan komma ihåg sin barndom på grund av traumatiska händelser. Andra personer, som jag, tänker på sin barndom mestadels med värme i hjärtat och ett leende på läpparna. Alla de där lukterna, ljuden och bilderna som bildade början på våra liv.

Mitt första minne. En varm känsla…

Vad är ditt första minne?

 

Bästa Vän, eller Värsta Fiende?

Bästa Vän, eller Värsta Fiende?

Ok, detta är ingen blogg om viktnedgång, men… Jag bara måste skriva av mig lite.

Jag har alltid varit en överviktig tjej. Förutom de 2-3 ggr i livet då jag verkligen lyckats gå ner i vikt.
Jag har alltid vetat att jag har ett problem med min vikt, och alltid klagat på maten, på allt socker, på all fett i maten, på att jag inte trimmat tillräckligt, inte har tid att trimma, har ett stillasittande jobb etc.

Idag, av alla dagar, efter att obeskrivligt gråtit för minsta lilla och känt mig ovanligt nere, har jag kommit till en insikt. Jag träffade min pojkvän och vi pratade i timmar om mina känslor, mitt förhållande till mat och annat. Det var då det klickade till i huvudet, det var liksom då paljetten slog ner och jag insåg varför jag är överviktig. Jag har fått det sagt till mig många gånger, men det var som sagt inte förrän idag som jag tog det till mig och verkligen förstod hela sammanhanget.

Jag är rädd. Jag tänker hela tiden på vad andra ska tycka om mig och tänka om mig, säga om mina kläder, om min överviktiga hydda, mitt leende, mitt sätt att gå, hur jag äter, vad jag äter, varför jag äter, varför jag sitter ner, varför jag är ute och går, säga negativa saker om mitt arbete, hur jag fotograferar, hur jag filmar, hur jag använder min kamera, kommentera mina kläder eller min övervikt etc. etc. Jag är rädd för allt! Och jag dövar denna rädsla med mat. Jag äter när ingen annan är runtom mig för då kan ingen kommentera något om mitt ätande. Jag äter ibland otroliga mängder med mat, nyttig eller onyttig, när jag är ensam, bara för att jag inte ska äta så mycket när jag är med folk. Jag börjar med en chokladbit till kaffen, men det slutar i en hel choklad kaka.

Jag tycker om att göra alla andra glada, och jag ”please others”. (Kommer ej ihåg vad det heter på svenska). Men även detta gör jag på grund av rädsla. Rädsla att inte vara god nog åt andra. Men aldrig att vara god nog åt mig själv. Jag kommer alltid i andra hand. Först och främst ska alla andra ha det bra. Rädsla för att om de andra inte har det bra så kanske de börjar klaga. Kanske de börjar klaga på mig…. Och under hela den tiden som jag varit rädd, har min kropp sakta men säkert byggts på mer och mer, vaddat min kropp, dövat mina känslor och vågen har visat alarmerande siffror och självförtroendet har i samma takt blivit sämre och sämre. Men vem f**n bryr sig? Huh? Vem bryr sig om hur jag ser ut, klär mig, går, äter, sitter, inte sitter, fotograferar….? Ingen! Alla är fullt upptagna med sig själva. De kanske tittar till och funderar sanbbt för sig själva varför den där personen valde rosa kläder när det absolut inte är hans/hennes färg. Men sen tänker de inte mer på det. Och som min pojkvän sa. De som bryr sig om hur andra ser ut, är, tänker, går, äter, sitter… de har problem själva! Precis som jag….. Så nu försöker jag lura ut varför jag är rädd, vad som är grunden till mitt känslosamma ätande och därmed viktuppgång.

Detta är mitt liv! Jag kan leva det precis som jag vill och jag är värd det allra bästa här i livet! Jag ska nå min karriär och jag ska gå ner i vikt. Inte för någon annan, utan för mig själv. Det är dags för mig att kasta in handduken som statist och ta rollen som huvudperson i mitt egna liv. Jag har varit min värsta fiende i alldeles för många år.

NU är det bäst att jag blir min bästa vän.

Kommentarer jag fick på detta inlägg:

Hej vännen! vill bara säga att du är grym!!! Saknar dig! Kramelikram

Skrivet av Linnea 2009-10-07 kl 20:19

Wow bra skrivet. Och visst är det så att DU precis som alla andra underbara människor är värd det bästa i livet! Men det där är nog vanligt att man vill vara andra till lags hela tiden, en tjejgrej.. att alltid se till att andra har det bra före sig själv. MEN det är nog bra att bli lite mer egoistisk ibland! 🙂 Fokusera på allt som man är bra på! Bäst på! Skit i va alla andra tycker, viktigast att man mår bra! Och man vet aldrig när livet förändras eller tar slut..? Inte vill man väl då ha slösat bort massa tid på att må dåligt!? Eller att inte ha vågat göra saker för man är rädd för vad andra ska tycka. Inte tänker man på hur andra ser ut hela tiden och bryr sig om det. man e ju som sagt upptagen med sig själv 😉

Du e skitsnygg tycker jag!!! Och grymt duktig på det du gör! Det har du alltid varit, teckna, skriva, dansa, spela o sjunga! Gissa hur många gånger jag önskat att jag var lika bra på det som du!!

Puss o kraaaam!!!!

Skrivet av sofia 2009-10-06 kl 00:01

Tinefis svarade 13 oktober 2009 klockan 06:42:

Wow! =o) Tack för peppningen! Inte visste jag att du önskat att du var ”lika bra som jag”. Jag har önskat så många ggr att jag var lika bra som DU! =o) Har tagit tag i mig själv och känner mig så mkt bättre. Jag tror på mig själv mer och jag vet att jag kan nå mina mål. Kram!