Aoraki / Mt Cook

Jag jobbar vidare med mina mini filmer från Roadtrip på Nya Zeelands Sydö.

Här kommer min senaste film Aoraki / Mount Cook.

Aoraki är Maoriernas namn på fjället, och Mt Cook är ett namn Kapten John Lort Stokes gav fjället, till minne av Kapten James Cook.
Läs mer om Mt Cook och Lake Tekapo i ett av mina äldre inlägg Här.

Du kan se videon lite större Här, och oxå läsa lite mer om Mt Cook, Lake Tekapo och Church of the Good Shepherd som visas i videon.

Hoppas ni tycker om videon. =o)

Castlepoint

Några vänner från Sverige, besökte mig i början på året.

Jag filmade så mycket jag kunde, och fick lov till ;o) , och jag tänkte visa er lite av resultatet av deras vistelse här på andra sidan jorden.

Videon är filmad i Castlepoint, i Warirarapa regionen, i Nya Zeeland, vilket bara är runt 2-3 timmars bilfärd från Wellignton. Det är en mycket populär destination för många turister, men det är aldrig ”over crowded”!
Castlepoint döptes så efter Kapten James Cook som tyckte att området liknade ett medeltida fort. Man kan se både delfiner, små valar och sälar i Castlepoint, plus flera sjöfåglar.
Fyren är en ikon för området, och man kan gå upp till fyren och en liten stig runtom klipporna. Fyren användes först år 1913. Nuförtiden styrs fyren från ett kontroll rum i Wellington.

Hoppas ni tycker om videon.

Kommentera gärna!

Nordligaste Spetsen av Sydön

Cape Farewell är namnet på Nya Zeelands Sydös nordligaste spets.

Enligt historiker, var det James Cook, som gav namnet till Sydöns nordligaste spets. Han skulle resa från Nya Zeeland och över till Australien. Han såg mot den nordligaste spetsen av Nya Zeelands Sydö, som var den sista bit av land han såg på sin resa, och sa ”Farewell”. Därmed döptes platsen till Cape Farewell.

Här ser ni liten bild från Google Maps på Sydöns nordligaste spets och Cape Farewell och Farewell Spit.

Vi besökte Cape Farwell med företaget Farewell Spit Eco Tours . Efter en tur dit, for vi vidare till Farewell Spit. Farewell Spit är en tunn sandstripa som är runt 36 kilometer lång. Farewell Spit växer varje år, och man tror att den kommer att vara 2 km längre inom 5 år. Sanden kommer från erosion av bergen och sanden tas med av havet och skapar denna ”sandstrand”.

Tror att detta kallades "Face Rock", men inte helt säker. Det var på vägen från Cape Farewell till Farewell Spit.

Cape Farewell, Sydöns nördligaste spets.

I början av Farewell Spit ligger Fossil Point. Där stannade vi och fotograferade de fina stenarna som låg utspridda och kom dessutom nära till Fur Seals. Men man måste vara försiktigt med sälar och aldrig komma emellan dem och havet i och med att de flyr till havet om de känner sig hotade.

Häftiga stora stenar vid Fossil Point, Farewell Spit.

Fur Seal vid Fossil Point.

Det är bara de första 4 kilometrarna av Farewell Spit som är öppna för allmänheten, men om man far till Farewell Spit med ett ”Tour Company” kan man åka nästan helt till änden av stranden. Det gjorde vi, och vi besökte fyren. Där gick vi av och fick gå upp till toppen av fyren, såg oss omkring i de gamla ”lighthouse keeper’s” hus och dessutom avnjöt vi en kopp kaffe (eller te eller choklad) och lite kakor.

Fyren vid änden av Farewell Spit

Den södra delen av Farewell Spit är ganksa skyddda och det växer lite växter runtomkring. Under lågt tidvatten, kan vattnet gå tillbaka runt 7 kilometer och blottlägga runt 80 kvadrat meter av sand och lera! Det är som ett stort matbord för en massa fåglar, men oxå en dödsfälla för valar som relativt ofta blir strandade när tidvattnet sjunker.

Den norra delen är mer utsatt och ganska vindigt. Vindstyrkan är i genomsnitt runt 25 km/h. Vi fick erfara starka vindar när vi körde tillbaka från Fyren. Sanden spelade på markytan och skapade vackra mönster. Inte mycket växer på den norra delen av Farewell Spit på grund av all vind och hur mycket sanden rör på sig varje år.

Det känns lite som öknen i Dubai eller Timbuktu, på den nordliga delen av Farewell Spit.

Denna dag, Annandag jul, spenderade vi natten i en liten by som heter Motueka. Inte mycket som sker där förutom att det är som ett ankare och en hållplats för många som ska till Abel Tasman National Park, vilket vi besökte den 27 december. Men det är ett helt annat blogg inlägg. =o)