Livet är en Lek

Minns ni den sista gången ni lekte?
Det minnet är starkt och klart i mina tankar.

Jag var tretton år gammal. Vid den åldern hade redan de flesta jämnåriga börjat sina vuxna liv, om än lite krackligt, och med många misstag, sömnlösa nätter och tårfyllda kuddöverdrag framför dem. Jag hade inte ens nuddat vid den tiden i mitt liv än.

Jag hade en bästa vännina. Vi umgicks jämt och jag trivdes i hennes sällskap och i sällskap med hennes familj. Tyvärr, med tiden, växte vi ifrån varandra, fick andra vänner, och umgicks inte alls längre.

Den här vänninan och jag växte upp tillsammans, for på semester tillsammans med våra familjer, och vi lekte jämt, antingen med Barbie, dockor, ute i skogen eller i hennes pappas verkstad.
Det var i hennes pappas verkstad, där hennes lillasyster och bästa vännina lekte, som jag hade min absolut sista lek, och oxå insåg att jag och min då bästa vännina, hade vuxit ifrån både lek, och varandra.

De yngre tjejerna lekte för fullt där i verkstaden, och jag och min vännina gick runt och visste inte vad vi skulle göra med vår dag. Vad gör man när man precis slutat leka, men inte stigit in i vuxen världen än? Så efter lite tjat från hennes lillasyster (som vi väldigt ofta lekt med under barndomen) bestämde vi oss för att vara med i deras lek där i verkstaden.

Det blev snabbt lite pinsamt. Vi kände oss obehagliga i denna lek-situation. Saker vi brukat skratta åt, var inte längre roliga. Att vara låtsas mamma eller pappa var inte alls lockande, och de mindre tjejernas lättsamma skådespel, störde oss, och påminde oss bara om att vi aldrig skulle leka så lättsamt igen.

Vi avslutade snabbt leken och jag gick hem. Jag tror att vi båda var lite lätt förvånade över att det inte hade varit kul att leka. Att vi inte riktigt visste hur man gjorde längre. Det var som att vår förmåga, den förmåga som varit en självklarhet i alla dessa år, helt plötsligt hade tagits ifrån oss.
Vi visste inte vad vi skulle göra av oss själva. Vad hände nu?

Den kvällen gick jag hem och sörjde. Sörjde den barndom som jag lämnat bakom mig, mindes de underbara tiderna med lek, skratt och glädje, och såg på min framtid som ett enda stort, svart hål. Vad fanns bakom den där tomma väggen?

Och senare insåg jag, att även fast leken från barndomen var över, så hade den vuxna leken bara börjat.

Hela livet är en lek, ett rollspel, och vi måste alla ha huvudrollen i våra egna liv.

Hemlängtan

Den senaste tiden har jag haft otrolig hemlängtan.

Jag saknar familjen och vännerna därhemma. Jag saknar våren med en kopp kaffe och nybakade bullar på mina föräldrars balkong. Jag saknar tussilagon och vitsippor. Jag saknar skvaller och lösningen på livets gåtor med min syster. Jag saknar film snack och framtids planering med min bror. Jag saknar lek och mys med mina bror och syster barn. Jag saknar en kopp kaffe på kafé med mina vänninor. Jag saknar allt!

Då är det bra att jag har några filmer jag kan titta på, och stilla hemlängtan för en stund. Fungerar ungefär som sötsug som man stillar med choklad. =o)

Här har ni min choklad:

”Jag kommer aldrig bli som min mamma”…

Men oj, så fel jag hade…

När man är liten, eller snarare mer åt tonåren, är det mesta ens mamma gör, fel. Man älskar henne mer än något annat, och man vill aldrig vara utan henne. Fast många av oss vill inte bli som vår kära mor.

Kaffe andedräkten på morgonen, sättet hon harklar sig på i tid och otid, hur hon lutar sig bakåt när hon skrattar, hur hon ser över glasögonen när hon spanar på grannar, hon kör som en kärring och andvänder färgglatt läppstift som lypsyl. Hon skämmer ut en och får en att vilja sjunka genom marken mer än en gång under uppväxten.

Men moder lagar oxå alltid den bästa maten. Mammas köttbullar är dem bästa. Hon syr de finaste gardinerna och broderar de vackraste dukarna. Hon slavar för att få till den perfekta balklänningen, hon städar med ljudboken i öronen och ser på tv med stickning i händerna.

Jag och mina kära föräldrar!

Jag trodde definitivt att jag skulle bli mer som min pappa när jag blev stor. Mer tystlåten, en allt-i-allo fixare, visslande, gnolande person. Vad fel jag hade… Visst gnolar jag och visslar, men där slutar de flesta likheterna med min far. Idag när jag satt vid datorn och arbetade och bättrade på läppstiftet lite grann, stannade jag upp i mina rörelser. Jag satte sakta tillbaka locket på läppstiftet och log för mig själv med läppstift stänkta tänder. Jag är precis som min mamma!

Jag älskar att laga mat, och min partner prisar mina köttbullar. Jag har kaffe andedräkt på mornarna, jag harklar mig ofta, och har i brist på lypsyl, börjat använda läppstift istället. Dessutom älskar jag att brodera, vill lära mig att sy och sticka och lutar mig bakåt när jag skrattar. Oj, oj, oj…

Barn har jag inga, men jag tror att när barnen kommer, blir jag ännu mer som min mor. Något jag har att se fram till.=o)