Memorial

Idag hade vi en Memorial på jobb.

Jag jobbar som ”casual” på ett hem för äldre med mentala sjukdomar.

En utav de inneboende har haft lunginflammation till och från de senaste månaderna och förra helgen var vi mycket uppmärksamma för vi trodde det kommit tillbaka. Saken blev inte bättre av att han oxå är en ”heavy smoker”. I tisdags blev mannen i fråga (vi kallar honom M) märkbart sämre och kördes till sjukhus. Väl där tog det 3 timmar innan någon läkare kunde träffa honom. Läkaren sa att de skulle röntga hans bröst för att se vad som försiggick. Läkaren säger att hon kommer tillbaka strax och går iväg. Sekunder senare blir M stel som en pinne, sparkar i sänggaveln och är borta.

Chock, sorg och ”förlamning” slog in på jobb.
Denna man, trots sin lite våldsamma sida på grund av sin mentala sjukdom, var en otroligt omtänksam, snäll, humoristisk man som alla älskade. Han gick alltid runt och gnolade på nån melodi, rökte sina cigaretter och mumsade på äpplen.

Musik rörde alla till tårar i ena stunden, fick oss att sjunga i den andra, och skratta i den tredje. =o)

Idag hade vi Memorial på jobb. Dagen innan hade hans kropp blivit välsignad av en utav mina medarbetare (som är Maori, för M var delvis Maori), innan han kremerades. Vanligtvis kremerar man inte Maoris, men Ms familj praktiserar inte riktigt de ritualerna. Ms rum välsignades och det stora vardagsrummet och matsalen där vi skulle ha Memorial, välsignades.

Vi lagade mat hela morgonen, jag gjorde cupcakes, och vid tolv skulle Memorial börja. Vi trodde vi skulle bli runt 20 personer eller så inklusive personal, de inneboende och Ms systrar. Men det strömmade in folk! Ms systrar, syster barn, systers barnbarn, folk som jobbat på Wellink för flera år sen, chefen för organisationen jag jobbar för och många fler kom för att ta farväl av M.
Det började med ett fint tal från vår ”team leader”, och sen delade Ms systrar med sig av minnen av M, och ett par av de inneboende delade med sig av sina minnen.

M älskade Elvis Presley, och en kille som tagit med sig gitarren, fick alla att stämma in i ”Love Me tender”. Då strömmade tårarna hos många och jag tog foton i raskt tempo för att inte börja hulka och förstöra stämningen.
Efter lite mer musik blev det dags för lunch med en massa plockmat och alla pratade om M och det var en sån trevlig och mysig stämning mitt i allt det sorgliga.

Glada miner trots den sorgliga stunden.

Enligt Maoriernas tro, får man inte ha några foton av den avlidne, tillsammans med någon som lever, under en Memorial. Alltså, alla foton som sattes upp på M under the Memorial, var tvugna att vara av bara honom. Maorierna tror att om det är en person som lever med på bilden av den avlidne, så betyder det otur, att de oxå kommer att gå bort snart.
Jag vet inte om detta gäller för en kort period, bara under en Memorial, eller hur det går till. Jag vet bara att när vi letade foton på M var vi tvugna att vara noga med att det var foton med bara han på bilden.

Otroligt vad många olika traditioner det finns. Jag frågade om det var ok att jag fotograferade det hela, och det var det. Var tvungen att fråga så att jag inte bröt mot några av ”reglerna” den här speciella dagen.

Jag fick mycket beröm för mina cupcakes. =o) Några kom och frågade vart jag hade köpt dem. När jag sa att jag gjort dem själv kallade de mig ”the cupcake queen” och sa att jag definitivt skulle börja sälja dem. En dam sa att om jag inte börjar sälja mina cupcakes så måste hon få receptet och baka dem själv.
Goda recensioner. =o)

Fick beröm för mina cupcakes, som snabbt försvann från tallrikarna.

Ja…det blev ett långt inlägg. Ett inlägg jag tillägnar kära M, som under min korta tid på Wellink (där jag jobbar), har satt djupa spår i mig.
Kommer att sakna dig M!

Farewell Pupu Springs

Te Waikoropupu Springs och Farewell Spit.

Vi tog den vackra vägen från Motueka till Collingwood, den 13 februari, för att besöka Farewell Spit. På vägen dit, stannade vi vid Te Waikoropupu Springs (PuPu Springs). Det är en taonga (uppskattad), och waahi tapu (helig) plats för Maori folket, både lokalt och nationellt. Enligt Maoriernas traditioner är PuPu Springs waiora (den renaste, mest äkta typ av vatten), vilken är en wairua (andlig) och fysisk källa för liv. Vattnet har använts för att kurera människor och har varit en plats för ceremonier vid födsel, död och när resande kom eller gick.

PuPu Springs ligger mellan Motueka och Farewell Spit på Sydön, Nya Zeeland.

Vattnet vid PuPu Springs är så klart att man horisontellt sett, kan se hela 63 meter bort, under vattnet. Det är ett världsrekord för färsk vatten. Man ser hur vattnet bubblar upp från under marken, och det bubblar upp på ytan. Nästan som kokande vatten.

Cikador finns det överallt i Nya Zeeland på sommaren, och de är väldigt höglöjudda, nästan öron bedövande högljudda... Men ändå ganska vackra att se på!

Tyvärr har vattnet, eller algerna (är inte helt säker) fått nån sorts sjukdom, så man får absolut inte ta i vattnet, för då kan man sen föra denna sjukdom vidare i landet när man tar på andra saker. Lite synd, för vattnet såg himla inbjudande ut.

Väldigt lågt tidvatten vid Farewell Spit.

Vi for till Farewell Spit efter att vi sett klart på det klara vattnet. Det var väldigt lågt tidvatten när vi kom fram till Farewell Spit, och man kunde gå långt ut på den torra sanden. Det låg snäckor och spiror överallt som hade lämnat små spår i sanden, de små, små krabborna sprang ut och in ur sina hålor, och hundratals av svarta svanor njöt av middagsbordet som dukats upp för dem. Barn lekte i det lilla vatten som låg kvar här och där, och folk gick långt bort i horisonten på promenad. Vi njöt i fulla drag av en lagom lång promenad, härlig, varm sand mellan tårna och endast en liten bris mot vår hud. Perfekt kväll!

Sydön har så massa vackert att bjuda på. =o)