”Useless in the war”

Även om det är utmanande att jobba med mentalt sjuka, äldre personer, så har det sina ljusa stunder oxå.

Härom dagen skulle jag ge medicin till en av våra äldre herrar. Han satt mitt emot mig i ”the meds room” och pratade om Sverige.

”How are the king and queen?” frågade han.
”Just fine, thank you”, svarade jag som om jag skulle vara väldigt nära kungafamiljen.
”What are they up to these days”, fortsatte denna äldre man.
”Oh, I think they´re on vacation at the moment”, svarade jag.

Han fortsatte att säga nåt om Sverige.
Han är ganska svår att förstå, så jag bad honom upprepa sig.
”Do I have to teach you about your own culture?” sa han då.
Jag flinade lite och så återgick vi till medicinerna.

Men så var det nåt som inte var som det skulle. Han ville inte ha sina mediciner.
Helt plötsligt slår han näven hårt i bordet och skriker:
”You were useless in the war!”
Sen stormar han ut ur medicin rummet.

Jag kunde inte annat än att skratta. Mina kollegor kom springande och frågade om allt var ok, och sen skrattade vi tillsammans åt hela händelsen.

Om man någonsin säger ”I don´t know”, till någon av den här mannnens frågor, då svarar han alltid: ”You don´t know much, do you?”

Denna äldre man levde under andra världskriget, och han pratar ofta om att Sverige var neutralt. Inte alls bra, enligt honom. En av mina kollegor föddes i Tyskland (men växte upp i England). Henne kallar han ”the Nazi”. Och en annan av mina kollegor är från Holland. Hon kallas för ”the dutch spy”. Jag är bara ”the swedish girl”.

Ja, endel dagar får man många saker att le åt. =o)

Memorial

Idag hade vi en Memorial på jobb.

Jag jobbar som ”casual” på ett hem för äldre med mentala sjukdomar.

En utav de inneboende har haft lunginflammation till och från de senaste månaderna och förra helgen var vi mycket uppmärksamma för vi trodde det kommit tillbaka. Saken blev inte bättre av att han oxå är en ”heavy smoker”. I tisdags blev mannen i fråga (vi kallar honom M) märkbart sämre och kördes till sjukhus. Väl där tog det 3 timmar innan någon läkare kunde träffa honom. Läkaren sa att de skulle röntga hans bröst för att se vad som försiggick. Läkaren säger att hon kommer tillbaka strax och går iväg. Sekunder senare blir M stel som en pinne, sparkar i sänggaveln och är borta.

Chock, sorg och ”förlamning” slog in på jobb.
Denna man, trots sin lite våldsamma sida på grund av sin mentala sjukdom, var en otroligt omtänksam, snäll, humoristisk man som alla älskade. Han gick alltid runt och gnolade på nån melodi, rökte sina cigaretter och mumsade på äpplen.

Musik rörde alla till tårar i ena stunden, fick oss att sjunga i den andra, och skratta i den tredje. =o)

Idag hade vi Memorial på jobb. Dagen innan hade hans kropp blivit välsignad av en utav mina medarbetare (som är Maori, för M var delvis Maori), innan han kremerades. Vanligtvis kremerar man inte Maoris, men Ms familj praktiserar inte riktigt de ritualerna. Ms rum välsignades och det stora vardagsrummet och matsalen där vi skulle ha Memorial, välsignades.

Vi lagade mat hela morgonen, jag gjorde cupcakes, och vid tolv skulle Memorial börja. Vi trodde vi skulle bli runt 20 personer eller så inklusive personal, de inneboende och Ms systrar. Men det strömmade in folk! Ms systrar, syster barn, systers barnbarn, folk som jobbat på Wellink för flera år sen, chefen för organisationen jag jobbar för och många fler kom för att ta farväl av M.
Det började med ett fint tal från vår ”team leader”, och sen delade Ms systrar med sig av minnen av M, och ett par av de inneboende delade med sig av sina minnen.

M älskade Elvis Presley, och en kille som tagit med sig gitarren, fick alla att stämma in i ”Love Me tender”. Då strömmade tårarna hos många och jag tog foton i raskt tempo för att inte börja hulka och förstöra stämningen.
Efter lite mer musik blev det dags för lunch med en massa plockmat och alla pratade om M och det var en sån trevlig och mysig stämning mitt i allt det sorgliga.

Glada miner trots den sorgliga stunden.

Enligt Maoriernas tro, får man inte ha några foton av den avlidne, tillsammans med någon som lever, under en Memorial. Alltså, alla foton som sattes upp på M under the Memorial, var tvugna att vara av bara honom. Maorierna tror att om det är en person som lever med på bilden av den avlidne, så betyder det otur, att de oxå kommer att gå bort snart.
Jag vet inte om detta gäller för en kort period, bara under en Memorial, eller hur det går till. Jag vet bara att när vi letade foton på M var vi tvugna att vara noga med att det var foton med bara han på bilden.

Otroligt vad många olika traditioner det finns. Jag frågade om det var ok att jag fotograferade det hela, och det var det. Var tvungen att fråga så att jag inte bröt mot några av ”reglerna” den här speciella dagen.

Jag fick mycket beröm för mina cupcakes. =o) Några kom och frågade vart jag hade köpt dem. När jag sa att jag gjort dem själv kallade de mig ”the cupcake queen” och sa att jag definitivt skulle börja sälja dem. En dam sa att om jag inte börjar sälja mina cupcakes så måste hon få receptet och baka dem själv.
Goda recensioner. =o)

Fick beröm för mina cupcakes, som snabbt försvann från tallrikarna.

Ja…det blev ett långt inlägg. Ett inlägg jag tillägnar kära M, som under min korta tid på Wellink (där jag jobbar), har satt djupa spår i mig.
Kommer att sakna dig M!

Givande

Dagen idag, var en mycket givande dag.

Jag jobbar som timarbetare på ett hem där folk med mentala sjukdomar bor. En av de inneboende börjar bli dålig nu, och då måste man ”nypa dem” innan de faller för långt ner, vilket betyder att spendera med ensam tid med dem och såna saker.

Idag spenderade jag massor av min tid med denna inneboende. Hon blir lätt upprörd, arg, gråter, och i nästa stund ler och skrattar hon och blir så pratsam. Hon ville se sin läkare, så jag körde henne dit efter att ha pratat med sköterskan på telefon, och de sa att hennes läkare var upptagen, så det fick bli besök till en utav sköterskorna istället.

För att göra en lång historia kort, vi väntade i över en timme på vårdcentralen, för som sagt, läkaren var upptagen. En sköterska skulle träffa henne, men då blev hon bara arg och väldigt svår att hantera. Men så såg hon sin kära läkare i hallen, och sen var hela dagen gjord. Hon blev så glad, och kunde boka en tid hos honom. Det ska så lite till. Särskilt när de är på det där ”onda” stället i huvudet…

Efter en lång dag, om kändes som en känslomässig berg- och dalbana, gav denna inneboende mig en Stor kram, och bad om förlåtelse för att hon varit lite svår och för att jag väntade med henne på vårdcentralen, trots att det aldrig blev ett riktigt doktor besök.

Då växer man lite! Annars säger hon alltid: Rör mig inte, jag vill inte att ni tar i mig. Så en kram från henne var verkligen stort!
Irritation, stress och allt annat rinner av en, och jag gick hem från jobb med lätta steg. =o)