Livet är en Lek

Minns ni den sista gången ni lekte?
Det minnet är starkt och klart i mina tankar.

Jag var tretton år gammal. Vid den åldern hade redan de flesta jämnåriga börjat sina vuxna liv, om än lite krackligt, och med många misstag, sömnlösa nätter och tårfyllda kuddöverdrag framför dem. Jag hade inte ens nuddat vid den tiden i mitt liv än.

Jag hade en bästa vännina. Vi umgicks jämt och jag trivdes i hennes sällskap och i sällskap med hennes familj. Tyvärr, med tiden, växte vi ifrån varandra, fick andra vänner, och umgicks inte alls längre.

Den här vänninan och jag växte upp tillsammans, for på semester tillsammans med våra familjer, och vi lekte jämt, antingen med Barbie, dockor, ute i skogen eller i hennes pappas verkstad.
Det var i hennes pappas verkstad, där hennes lillasyster och bästa vännina lekte, som jag hade min absolut sista lek, och oxå insåg att jag och min då bästa vännina, hade vuxit ifrån både lek, och varandra.

De yngre tjejerna lekte för fullt där i verkstaden, och jag och min vännina gick runt och visste inte vad vi skulle göra med vår dag. Vad gör man när man precis slutat leka, men inte stigit in i vuxen världen än? Så efter lite tjat från hennes lillasyster (som vi väldigt ofta lekt med under barndomen) bestämde vi oss för att vara med i deras lek där i verkstaden.

Det blev snabbt lite pinsamt. Vi kände oss obehagliga i denna lek-situation. Saker vi brukat skratta åt, var inte längre roliga. Att vara låtsas mamma eller pappa var inte alls lockande, och de mindre tjejernas lättsamma skådespel, störde oss, och påminde oss bara om att vi aldrig skulle leka så lättsamt igen.

Vi avslutade snabbt leken och jag gick hem. Jag tror att vi båda var lite lätt förvånade över att det inte hade varit kul att leka. Att vi inte riktigt visste hur man gjorde längre. Det var som att vår förmåga, den förmåga som varit en självklarhet i alla dessa år, helt plötsligt hade tagits ifrån oss.
Vi visste inte vad vi skulle göra av oss själva. Vad hände nu?

Den kvällen gick jag hem och sörjde. Sörjde den barndom som jag lämnat bakom mig, mindes de underbara tiderna med lek, skratt och glädje, och såg på min framtid som ett enda stort, svart hål. Vad fanns bakom den där tomma väggen?

Och senare insåg jag, att även fast leken från barndomen var över, så hade den vuxna leken bara börjat.

Hela livet är en lek, ett rollspel, och vi måste alla ha huvudrollen i våra egna liv.

Mitt Första Minne

Mitt första minne. Vad är ett minne egentligen? Flyktiga bilder från en svunnen tid. Lukter som påminner oss om något vi inte kan sätta fingret på. Ljud som tar oss tillbaka till en tid som sakta tynar bort. Händelser som bara existerar i våra huvuden, som vi egentligen inte kan veta om de har hänt eller ej. Vad är mitt första minne? Jag ser ljus rosa bomulls tyg med små blå, blekta prickar och vita streck. En favorit tröja med massa små hål i efter alltför mycket tvätt. Men är det mitt minne? Eller bara en fabricerad tanke från något en annan person berättat för mig? En kjol i något stelt tyg, med svarta skotsk rutor och guld trådar. Jag vet att jag hade en sådan kjol som barn. Högklackade skor ute i snön. Nej, det är bara något som min mamma har berättat för mig åtskilliga gånger; hur jag gick ut i snön i mina ”klick-klackor” som jag kallade klackskorna. Jag kom hem från en semester och sprang ut i grannskapet, upp på en liten kulle och skrek för full hals ”Kom hit! Kom hit! Jag är hemma nu!” Också en händelse som någon berättat för mig. Så vad är egentligen mitt första minne? Jag ser för mig höga trösklar i ett äldre hus. Jag ser gröna ärtor och god brunsås. En collie valp som slickar mig i ansiktet och nosar på mina flätor. Mormor och min bror i skogen och små fotsteg i snön från skogstomtarna. Jag ser framför mig småfisk uppe i Norrland, Barbie dockor och nycklar i skogen. En alldeles för låg stol vid en skolbänk och sommar morgon på TV. Jag känner lukten av boning och granris runt julen; eller grillat kött och nyklippt gräs på sommaren. Ljudet av glassbilen, ekot på radion på morgonen och det familjära ljudet av pappas bil som kör in på infarten på eftermiddagarna. Alla barn som kom till huset på dagarna som dagbarn, jag ser He-Man och smurfarna. Min syster som fönar mitt hår och gör frisyrer på mig. Jag ser min bror och mig och andra barn från kvarteret plocka famnarna fulla av vitsippor på våren, och plocka hinkarna fulla med blåbär och lingon på hösten. Bilderna är många, och ljud och lukter för med sig mer bilder som jag tar för givet är mina tidiga minnen. Men hur vet vi säkert att de är minnen och inte en saga?

Hur många av oss tar med dessa tidiga minnen till våra vuxenliv? Och hur formar dem minnena oss? Gör de oss starkare eller svagare? Tänker vi tillbaka på vår barndom med glädje, sorg, ett leende eller med tårar brinnande bakom ögonlocken? En del personer blockar minnet så att de inte kan komma ihåg sin barndom på grund av traumatiska händelser. Andra personer, som jag, tänker på sin barndom mestadels med värme i hjärtat och ett leende på läpparna. Alla de där lukterna, ljuden och bilderna som bildade början på våra liv.

Mitt första minne. En varm känsla…

Vad är ditt första minne?