Mitt Wellington; del 2

Ja, så fortsätter jag visa en del av de platser som jag älskar i Wellington, eller i alla fall platser som jag använder mig av nästan dagligen.

Först visar jag en del av Kilbirnie.
En liten förort med många snabbmat platser, ett par video butiker, mataffärer
och så är det en central plats för flera bussar.
Det är oxå i Kilbirnie som jag jobbar för tillfället.

En busy street i Kilbirnie.

Det är till höger i bild där bussen står som jag brukar gå av bussen om jag vill köpa en kaffe innan jag ska på jobb, eller byta buss eller dylikt.

Detta är Bay Road, huvudgatan i Kilbirnie.
Countdown är en mataffär.

Följande är bilder från flygplatsen och Miramar.
Jag bodde i Miramar i några år, och det är verkligen en trevlig liten förort.
Det är oxå där Peter Jacksons efter produktions bolag Park Road Post ligger,
samt Weta Workshop, Weta Digital och Weta Cave (en typ present butik etc).

En rondell som tar dig till flygplatsen och Miramar bland annat.

Ett Qantas flygplan gör sig redo för avgång.

Ännu ett flygplan som precis lyft från Wellington Airport.

Den här skylte har varit väldigt debaterad…
Först snackades det om att det skulle stå Wellywood, i och med att Miramar (där skylten finns) är som Nya Zeelands Hollywood. Men det tyckte många var väldigt cheesy. Till rugby world cup blev det istället en skylt där det stod All Blacks. Men nu har de alltså ändrat till den här skylten. Helt ok tycker jag.

En busshållplats precis när man kommer in till Miramar.

En utsikt över en del av Miramar. I mörkret i den större byggnaden till höger i bild, ligger Weta Digital och på andra sidan av byggnaden ligger Weta Workshop.

Lite hus i Miramar.
Jg tycker bara att det ser så kul ut med husen på kullarna. Inte speciellt säkert under en jordbävning, men långt undan en tsunami. Pest eller kolera…

Detta är Roxy Cinema i Miramar som öppnades för bara nåt år sen. Det var en gammal bio där som köptes och restaurerades av bl.a. Richard Taylor och Jamie Selkirk.

Det var det för den här gången.
Det kommer mera… =o)

Mistika Training

Hade en mycket bra helg i Sydney!

Var uppe runt 4 på morgonen, flyget gick från Wellington vid 6.40,
och klockan var runt 8.40 lokal tid när vi anlände Sydney.
Vi for för att checka in på hotellet och sen tog vi en taxi till Fox Studios
där vi träffade Stuart Monksfield, vår tränare för helgen.

Även fast ögonen kändes tunga som bly efter väldigt lite sömn natten innan,
så kom vi snabbt igång med vår träning och tiden flög iväg!

Som jag sa i det föregående inlägget, det kan bli lite för mycket tekniskt,
så jag ska försöka förklara i väldigt enkla former vad denna träning innebar, och vad
Mistika systemet kan göra. Jag lägger in länkar i texten, så ni som är
intresserade kan bara klicka på länkarna för mer information.

Träningen var vid Soundfirm, inne på Fox Studios stora område.

Vi fick en introduktion till Mistika denna helg.
Vi gick igenom hur man sätter upp ett nytt projekt, hur systemets interface ser ut,
vad olika ”tabs” kan göra, vad olika effekter kan göra, vad de olika ”windows” gör,
och hur otroligt snabbt systemet är, att det kan rendera i bakgrunden medan
man arbetar med andra saker, att man kan se 4K footage i real-time, och en massa annat.

Mistika Interface

Hela första dagen gick vi igenom allt det. Och den andra dagen sa Stuart till mig att han ville ge mig en uppgift som jag kan lära mig. Jag fick 3D footage, alltså klipp för både vänster och höger öga. Jag skulle sen ”time-up” alla klipp så att de startade på samma ställe. När man filmar 3D använder man nämligen två kameror. Och även fast man använder två av samma märke och allt, så är ala kameror alltid lite annorlunda från varandra. Det är som fingeravtryck. Därför, när de trycker på en play knapp som är kopplad till båda kamerorna för att börja filma en scen, så kan det bli en sekunds, eller bara en ”frames” skillnad mellan klippen.
Säg att jag filmar en film i 24 ”frames per second”. En frames skillnad låter då inte så mycket, det är bara en 24:e del av en sekund, men när man ser en film i 3D, så blir en enda frames skillnad mellan höger och vänster öga, helt fel. Bilder stämmer inte alls med varandra. Så först skulle jag alltså ”time-up” alla klipp. Sen gå igenom olika ”stages” för att se så att 3D:n såg bra ut. 3D är otroligt lätt att göra dåligt. Det är nämligen inte bara kameror som är olika från varandra, äve objektiven är olika. Alla objektiv är olika från varandra och ger olika små ”distortions”, och de flesta distortions händer i hörnen på en bild.

Om kamerorna satt brevid varandra och filmade precis rakt fram, skulle man få två bilder ungefär så här. Grön är vänster öga och röd är höger öga.

När man sen "marry" de två klippen, skulle bilden bli ganska ok. Förutom lite distortion från objektiven.

Det är ytterst svårt att få till en rig för två kameror som gör att de filmar dead straight. Därför får man oftast lite distortion från att kamerorna filmar i en vinkel. Igen, grön är vänster öga, röd är höger öga.

Därför blir det inte helt straight on när man sen "marry" de två klippen. Som ni ser blir det olikheter i kanterna på bilden. Lägg sen till objektiv distrotions, och du har en hel del som du måste rätta till. Det var alltså det jag försökte lära mig i helgen.

Den svarta stora ringen är ett objektiv. De gröna linjerna har delat in objektivet i 9 delar. I mitten är objektivet som bäst, där har du den bästa bilden i ett klipp. Ute i kanterna, de röda små ringarna, uppstår distortions. De ringarna i hörnen, som pilarna pekar mot, där är det mest distortions i en bild.

Så jag var tvungen att ”tweak” olika saker i klippen för att få dem att bli så lika varandra som möjligt. Man har liksom två bilder ovanpå varandra (höger och vänster öga), och om en bild bara är aningen annorlunda från den andra, kan man se det genom att se på bilderna i olika ”modes”, som B & W Anaglyph, Difference mode och så vidare.

Som sagt…väldigt tekniskt, och hemskt svårt att förklara…

Rushes, eller dailies, är ”unedited footage” som man filmar varje dag när man gör en film. Regissören, producenterna och andra tittar på vad de filmat varje dag och därför är nog det vanligaste namnet Dailies. De kollar om de fått med allt, vad som måste ändras på etc. Och dailies är väldigt viktigt i efter production oxå. När man arbetar med special effekter till exempel har de oftast dailies på morgonen (ibland flera gånger på dagen) och går igenom olika klipp. Sen evaluerar man klippen och alla får liksom en bild av vad de måste ändra på, eller vad som var bra. Och så går man iväg och jobbar med det som måste ändras.

När man filmar en film i 3D, filmar man alltså vänster öga och höger öga var för sig. Sen måste man ”marry” de två klippen tillsammans. Så vad Stuart lärde mig att göra, är vad någon eller några personer gör varje dag på en 3D film, för att regissören, producenterna etc kan se dessa klipp i dailies. Man gör klippen så bra som möjligt, men de behöver inte vara perfekta. På det sättet kan regissören etc, sitta inne på sin bio med sina 3D glasögon och evaluera alla klipp som de filmade dagen innan eller samma dag. Ibland har man till och med en person på set som ”marry up” alla 3D klipp i farten liksom, så att regissören kan se vad han har att jobba med, med en gång.

Man kan använda sig av "gestures" när man gör olika saker i Mistika. När man väl har lärt sig några gestures, inser man hur bra de egentligen är. Time saving!

Det som var bra med att Stuart visade mig allt detta, var att efter lite mer träning, kan jag kontakta Park Road Post här i Wellington, säga att jag har Mistika erfarenhet och att jag vet hur man gör allt det där som jag just förklarat ovan. På det sättet kan jag liksom få ett ”entry job” inom efter produktion, om de behöver mig, och jag har fått en fot in i dörren!

Så gissa om jag ska öva! Öva, öva, öva… =o)
Mistika kommer ut med ett sorts tränings program snart som man kan ladda ner. Måste bara köpa sig en PC, för Mistika runs på en PC, inte Mac.
Ska spara mina små pegar så jag kan köpa en liten PC. Sen träna, träna, träna. =o)

Denna helg har gett mig massa inspiration, och jag känner en glöd som faktist började
försvinna en stund där. Jag kände ingen lust att göra nånting.
Men nu är jag back in business!

Folk köar utanför Home. Man fick skriva sitt namn och hur många man är i sällskapet, på en lapp utanför, ta ett nummer och vänta på att bli uppropad.

På lördag kvällen åt vi middag på en mycket populär Thai restaurang som heter Home.
Deras mat var riktigt god, men oxå stark. Så om ni nån gång går dit och äter, håll det i åtanke. =o)

En liten, liten del av Darling Harbour

Söndagen åt vi frukost i Darling Harbour. Vi for runt lite på the monorail, och sen besökte vi Sydney Aquarium som har alla möjliga sorters hajar, små fiskar etc. Många fiskar man bara kan finna i Australien, eller i Australasia. Det var faktist mycket intressant.

Monorail i Sydney, vid Darling Harbour.

Triton själv. Helt gjord i lego! =o)

Ja, det var helgen i Sydney.
Inte så mycket sightseeing, men förhoppnings träning för framtiden. =o)

Hoppas ni alla hade en härlig helg!

Liten hälsning…

…för att säga att jag lever.
=o)

Imorgon tar jag en tripp över diket, till Sydney!

Ska göra en två dagars träning i Color Grading systemet Mistika.
Äntligen händer det grejer!!

Ser verkligen fram emot denna träning.
Blir mycket att försöka lära sig på två dagar, och det blir svårt att efteråt
försöka underhålla kunskapen, så jag inte får träning och sen glömmer allt
för att jag inte fått chans att leka mer med det systemet.

Park Road Post, Peter Jackson efter produktions bolag, använder Mistika systemet för alla sin efter produktion nu. Så jag hoppas att jag blir lite mer attraktiv för dem att anställa mi i nåt sorts jobb efter att jag haft min träning. Och kanske kan jag kolla med dem om jag kan låna deras system nån helg eller flera helger för att underhålla mina kunskaper, och göra color grades med mitt egna footage. Vore himla kul. =o)

Mistika användes för vissa aspekter när Tintin gjordes,
och kommer att användas för The Hobbit.

Blir tekniskt snack, och jag vet att sånt kan vara svårt att följa med i.
Så jag slutar när jag ligger på topp. ;o)

Nu ska jag sova.
Det är efter midnatt och flyget går 6.40. Måste vara på flygplatsen runt 5.

God helg till er alla!

Unscripted

Det är namnet på en utställning i Wellington just nu.

Det finns en mängd otroliga konstnärer inom olika media i Wellington´s film industri.
Förutom det kreativa arbete de har i film industrin, försöker de oxå finna tid utanför arbetet för sin egna konst.

Utställningen ”Unscripted” på St James Theatre i Wellington, visar en blanding av fotografier, målningar, textiler, smycken, möbler, skulpturer, miniatyrer, dockor…
Över 100 artister är involverade i denna utställning.
Även min kära partner visar ett par av sina foton.

UNSCRIPTED exhibition

Ikväll var öppningen av utställningen.
Dryckerna och maten flödade, folk gick runt med leenden från öra till öra och skålade och pratade och beundrade varandras arbeten.

Bara minuter efter att vi kom till öppnings kvällen, ser jag James Nesbitt, en av mina favorit skådespelare från series som ”Cold Feet”, eller ”Kalla Fötter” som serien hette på svenska.
Jag försökte få en bild med honom, men han hade alltid en massa folk omkring sig. Sen försvann han. Typiskt. Men jag såg honom i alla fall!
Träffade oxå Richard Taylor som är Peter Jacksons nära vän och ”co-founder” av Weta Workshop. Min partner introducerade mig till Gino Acevedo och vi pratade en stund. En mycket trevlig man. Han är ”Senior Prosthetics Supervisor and Visual Creature Effects Art Director” på Weta. Och jag såg oxå Alan Lee, illustratör och Conceptual Designer för såväl Sagan om RIngen som King Kong och The Hobbit. En otroligt duktig man som jag träffade för ett par år sen på en bok signering i Miramar, Wellington.

Konst av Gino Acevedo

Ja, en fullspäckad kväll helt enkelt, men massa otroliga konstnärer runtom mig.
Och närheten til dessa otroliga artister, fick mig att återigen känna glädje för den kreativa världen, för film och för color grading som jag vill göra i film industrin.
Jag hade liksom tappat gnistan en aning, men den kom tillbaka nu ikväll.
Behöver en sån skjuts ibland. =o)

Roligt var det oxå att se många kända ansikten, vänner som vi inte sett på ett tag, och att se bilder som min partner och jag printat här hemma på kontoret.
Kul att sätta ett ansikte till namnet jag bara hört och skrivit på alla frakturor som mailats.

Tyvärr hade jag inte kameran med mig ikväll.
Hur kan man vara så klumpig.
Men jag har lagt ut ett par bilder från utställningens websida.

Nu blir det lite TV innan sängen.
Natta!

Stephanie Bennet och ”rockumentaries”

En rolig och informativ kväll på Park Road Post.

Stephanie Bennett är en producent som jobbat med dokumentärer som ”The Complete Beatles”, ”Hail! Hail! Rock’n Roll” om Chuck Berry och ”Endless Harmony”. Hon har fått sköta om stjärnor som Chuck Berry, Keith Richards, joni Mithcell och andra med silkes handskar och lärt sig allt och lite mer om hur det är att vara producent i en värld full av självupptagna stjärnor.

Producenten Stephanie Bennett

Igår, onsdag 22 September, hölls ett ”talk” med Stephanie Bennett på Park Road Post. Stephanie blev intervjuad av en man med rött ansikte efter för många glas vin, men hon svarade vist och galant på hans knasiga frågor som ingen i publiken kunde förstå. Hon berättade roliga och hemska historier från sina dokumentärer, särskilt om Chuck Berry som var värre än en mardröm att arbeta med. Stephanie producerade den första Rockumentären, vilken var ”The Complete Betales”.

Peter Jacksons Post Production företag: Park Road Post i Miramar, Wellington, NZ.

Innan själva intervjun eller pratet med Stephanie i biografen på Park Road Post, serverades det vin i alla dess märken och kulörer och tilltugg. Folk minglade, skaffade nya kontakter eller pratade med folk de redan känner. Jag bara råkade börja prata med en trevlig dam som jobbar på Park Road Post. Hon jobbar i labbet som Color Timer. Detta var ju bara perfekt i och med att jag vill bli Color Grader! Så vi pratade en stund om hur dumt det är att för att få ett jobb måste man ha erfarenhet, men för att få erfarenhet måste man få jobb. Hon sa att de brukade ha praktikplatser på Park Road Post, men att de inte haft det på länge nu, vilket är ganska dumt. Innan vi skiljdes åt bad hon mig om mina kontakt detaljer innan kvällens slut. Efter själva intervjuen inne på biografen, hittade jag inte Lynne (color timer damen), men jag lämnade mina kontakt detaljer i receptionen och de lovade att ge dem till henne. Yay!

Allt i allt var gårdags kvällen en väldigt lyckad kväll och jag höll mig undan ”the nibbles”!! =o)

En dag senare…

Tänk vad mat luktar ljuvligt när man själv inte får smaka.

En dag har gått på min diet och jag tycker själv jag klarade det galant! Var hemskt hungrig igår kväll, men jag drack en kopp te och försökte att tänka på annat. Hungern hade lagt sig när jag själv la mig.

Kände inte av hungern när jag vaknade, men medan jag var på min morgon promenad kom den tillbaka och besökte med ”with revenge”. Jag skyndade på stegen för att komma hem till mitt första mål för dagen, men benen kändes tunga som bly och hungern steg i takt med stegen.

Väl hemma blev det en banan och en shake, sen lite vatten. Nu känner jag mig helt ok igen. Jag kom igenom det! Om bara nån timme är det dags för lunch. Jag sparade gröten till lunch idag och den ser jag verkligen fram emot! Plus en kopp kaffe men en löjligt liten skvätt mjölk till =o)

Ikväll ska jag till Park Road Post (Peter Jacksons post production företag) och lyssna på Stephanie Bennett som producerade den första ”rockumentary” som heter The Complete Beatles. Hon kommer att prata om sin karriär, visa klipp från filmer hon producerat och hur kvinnor kan lyckas inom den mans dominerade film industrin. Blir nog mycket intressant!

Ha’re!