Bergs Gorillor

Låt mig ta er tillbaka till Rwanda.

Närmare bestämt till Volcanoes National Park, utanför Musanze.

På Juldagen 2011, gick vi upp mycket tidigt, och medan fåglar och annat djurliv
sakta vaknade till liv, körde vi i nån timme mot Virunga Mountains.

Ni har säkert hört talas om Diane Fossey.
Hon var i Virunga Mountains, i Volcanoes National Park och studerade gorillorna.

På väg mot Virunga Mountains och Volcanoes National Park.

När man kommer till parken, delas in i grupper.
En grupp får inte vara större än 8 personer.
Varje grupp tilldelas en guide, och en Gorilla familj.
Sen berättar guiden om Gorillor i allmänhet och om ”din” Gorilla familj i synnerhet.
Man får veta namnet på alla familje medlemmar, hur många det finns i familjen, vad man ska tänka på när man är i närhetem av Gorillorna, vad de äter och andra intressanta saker.
(Jag kommer säkert att berätta mer om hur Gorillorna lever,
vad de äter och annan fakta, i min kommande video.)

Bergs Gorillorna bor, som namnet påpekar, i bergen.
Förra gången vi såg Bergs Gorillorna, gick vi bara över fälten, över en stenmur
och så såg vi Gorillorna med en gång. Mitt i bambu skogen.

Gruppen vi besökte var en av de största uppe i bergen, med hela 18 individer! Familjen hette Amahoro.

Den här gången… vandrade vi upp och nerför bergen, i 3 timmar.
Det var en lerig vandring, minst sagt. Och hemskt jobbig.
Rwanda ligger högt ovanför havet.
Volcanoes National Park ligger hela 2,400 m – 4,507 m höver havet.
Att vandra i berg är jobbigt, vilket ni som prövat, vet om.
När det dessutom ligger så högt upp blir det så mycket jobbigare.

Men vi visste ju vad vi hade att vänta!
Så vi pladdrade glatt på under våran 3 timmars hike. =o)
(Turen kunde ha tagit runt 2 timmar, men vi fastnade i leran hela tiden
och gick ganska sakta för att vi inte var vana vid den höga höjden).

Så kommer vi fram till vår Gorilla familjs ”trackers”, under öppen, blå himmel,
mellan två berg, bland en massa buskar och andra djungel-slingrande växter.
”Trackers” följer familjen hela dagarna. För att se att de har det bra, för att skydda dem från ”poachers”, och för att de ska kunna ta turisterna till dessa familjer.
Jag måste tillägga att man bara får spendera 1 timme med Gorillorna.

När man kommer fram till ”the trackers” måste man lämna sina ryggsäckar där.
Man kan bara ta med sig det man får plats med i sina fickor och händer.
Så vi tog alla våra objektiv och kameror och lämnade resten bakom oss.

Sen gick vi sakta, och med andan i halsen, framåt i buskaget,
och väntade på att se vår första Gorillor.
Och det tog inte lång tid.

Först såg jag en liten baby som satt bland buskarna och sög på lite ”celery”.
Och sen såg jag en hona inte långt därifrån, och plötsligt var det
som om hela omgivningen var full av gorillor! Nere på marken och uppe i träden.
Vår familj hade hela 18 individer; en av de största familjerna i Virunga Mountains.

Den första gorillan jag såg var en liten baby som tuggade på celery.

Det går inte att beskriva känslan av att träffa en Gorilla.
Man blir lite rädd, ödmjuk, exalterad, otroligt glad och rörd.
På samma gång.

Förra gången vi såg Gorillorna, fick vi pressa oss igenom bambu djungel, springa fram och tillbaka för att hinna med när de flyttade sig snabbt bland träden. Det var hemskt jobbigt, och även fast jag kunde se Gorillorna klart och tydligt, kunde jag inte ta många bilder, och inte heller filma dem som jag hade velat (fick väldigt lite film från mötet).

En utav hanarna som jag vid några tillfällen kom väldigt nära.

Men denna gång var Gorillorna väldigt synliga, fast under en het middags sol.
Klockan var runt 12 när vi kom fram till gorillorna. Ja, ni kan ju tänka er. Afrikansk, stark sol.
Men jag njöt. Oj, som jag njöt. =o)
Jag kunde ta bilder, och dessutom koncentrera mig på att filma dem. Detaljer och allt!
Det var verkligen helt otorligt.
Plus att jag fick tid till att bara beundra dessa varelser,
som är några utav våra närmaste kusiner.

Man ska egentligen vara 5-7 meter ifrån Gorillorna. Men vid några tillfällen var jag inte mer än nån meter ifrån dem! Jag var riktigt nära en utav hanarna, och fick sån lust att bara ta ett steg fram och krama om honom. Men det hade nog slutat i tårar…

Han såg verkligen rakt på mig flera gånger. Kändes lite skrämmande, men samtidigt helt otroligt! Svårt att beskriva. =o)

En utav hanarna i Amahoro familjen, hade blivit av med en utav sina händer.
Han hade fastnat i en snara i skogen, och blodtillförseln till hans hand hade stannat upp, vilket till slut ledde till att han ”tappade” handen. Detta på grund av ”poachers” som försökt fånga Gorillorna. Detta är ett pågående problem, men som tur är finns det många ”trackers” i bergen som följer med familjerna och ser till att dem allt som oftast är skyddade. Men det är bara på Rwandas sida av bergen. På Kongos sida finns inte samma system, och man vet inte hur många Gorillor som finns på Kongos sida, eller hur många som dödas av Poachers varje år. En sorglig historia…

Celery är gott!

Timmen går förbi på några sekunder.
När vår guide sa att vi var tvugna att ta våra sista foton och sen skulle vi börja
vår vandring tillbaka över bergen, började vi allesammans ta hundratals av
foton på samma gång. Det bara smattrade av slutare som arbetade med att
ta det sista fotot av en fascinerande varelse.
Riktigt komiskt faktist. =o)

Ja, sen började vi vår vandring tillbaka.
En vandring då vi plötsligt kände vad trötta vi var, hungriga, varma, svettiga och törstiga.
Men samtidigt så fyllda av glädje och berättelser om vad vi nyss upplevt.
En otrolig känsla.
Något jag önskar att alla fick uppleva.
För det är verkligen ”an experience of a lifetime!”
=o)

Utsikten från vår väg tillbaka. Detta är när vi kommit ut från bambu djungeln och ner från bergen, och börjat vandra genom fälten, tillbaka til Headquarters. De odlar dessa blommor (tror det är prästkragar, eller nåt liknande i alla fall), och gör "insect repellents" med dem. Säljs i hela världen.

En film från detta mötte kommer vid ett senare tillfälle.
Nu får ni njuta av bilderna istället.