Castlepoint

Några vänner från Sverige, besökte mig i början på året.

Jag filmade så mycket jag kunde, och fick lov till ;o) , och jag tänkte visa er lite av resultatet av deras vistelse här på andra sidan jorden.

Videon är filmad i Castlepoint, i Warirarapa regionen, i Nya Zeeland, vilket bara är runt 2-3 timmars bilfärd från Wellignton. Det är en mycket populär destination för många turister, men det är aldrig ”over crowded”!
Castlepoint döptes så efter Kapten James Cook som tyckte att området liknade ett medeltida fort. Man kan se både delfiner, små valar och sälar i Castlepoint, plus flera sjöfåglar.
Fyren är en ikon för området, och man kan gå upp till fyren och en liten stig runtom klipporna. Fyren användes först år 1913. Nuförtiden styrs fyren från ett kontroll rum i Wellington.

Hoppas ni tycker om videon.

Kommentera gärna!

Zumba Love

Skänkte lite pengar till Christchurch igår… genom att vicka på rumpan till härlig musik i 1,5 timme!

Fundraiser för Christchurch, genom Zumba! (bild lånad från internet)

Zumba Wellington hade igår en Fundraising i for av en Master Class med den underbara Enrique Salomao! Pengarna från alla sålda biljetter gick till Christchurch. Med över 150 deltagare, blev det runt $2500 insamlat!! Inte dåligt! =o)

Jag har inte dansat Zumba på över ett år, sen innan jag skadade min fot. Jag var faktist lite orolig att jag skulle kola vippen, men det gick bra! Enrique Salomao höll tempot och temperaturen uppe i salen, och folk skrek och ropade, klappade i händerna och bara njöt av att få svettas lite och skaka på rumpan (och fläsket).

Enrique Salomao är född i Rio de Janeiro, men bor nu i Australien där han är Zumba instruktör. (bild lånad från internet)

Jag älskade det! Det var SÅ kul. =o) Hade nästan glömt hur mycket jag älskar Zumba. Jag måste få ihop pengar och betala för ett kort så att jag kan träna det regelbundet igen. Vore helt underbart! Jag kände ju att med de extra kilona jag lagt på det senaste året, så var det mycket tyngre att röra på sig, men jag stod inte still en sekund, och trots att svetten skvätte åt höger och vänster så stod jag där med ett leende som räckte från öra till öra!

Mitt mål i år var att dansa Zumba 2-3 ggr i veckan, och sen gå en kurs i juli eller augusti och bli Zumba instruktör. Jag har fortfarande den drömmen, men det har inte riktigt fungerat i och med att jag inte jobbat så mycket som jag hade hoppats på. Hoppas, hoppas att jag kan få det gjort under det här året i alla fall! Gå ner massa i vikt, och bi Zumba instruktör. Det är det jag vill. =o) Ett litet sido projekt helt enkelt.

Enrique fick upp temperatureni salen. =o) (Photo av Dave Lintott, lintottphoto.co.nz)

Några av de lokala Zumba instruktörerna visade upp sina färdigheter. (bild lånad av Dave Lintott - lintottphoto.co.nz)

Bild lånad av David Lintott - lintottphoto.co.nz. Klicka HÄR för fler bra bilder från denna fantastiska kväll!

Och så en god omelett på det! =o)

När jag kom hem från Zumba Master Class igår kväll, lagade min partner en sen middag till mig bestående av en underbar omelett och så grönsaker så klart! Det var verkligen gott! Han lagar de bästa omeletterna! Han är inte ofta i köket och lagar mat, men han gör det bra. Jag tror att jag inte låter honom in i köket så ofta för jag vet vilken röra han ställer till med. Och jag hade rätt… Kommer in i köket på morgonen och finner pannan på spisen, skålar i diskhon och en tom påse på bänken. Men vad gör det…? Jag fick ju ett delicious kvällsmål i alla fall!

 

Svenskt Besök!

Finns det nåt bättre, än besök från vänner (eller familj) som man inte sett på över 1 år?!!!

I månader har jag längtat till den 29 Januari, 2011. Och i helgen var nedräkningen avklarad!

Jag mötte mina svenska vänner på Wellingtons flygplats och omfamnade dem i ett surrealistiskt virr-varr av känslor och tankar.

Uppe på Mt Vic (Mount Victoria), runt 21 på lördagen.

Det kändes som att det var igår jag såg dem senast, men på nåt sätt hade vi förflyttats till Nya Zeeland på andra sidan jorden. Att ha dem hemma i mitt hus kändes underbart och konstigt på en och samma gång. Vilken dröm att få visa nära vänner hur man bor på andra sidan jorden! =o)

Haha! Vi skrattade så massa åt den här mannen som sprungit upp till toppen på Mt Vic och sen stretchade lite roligt på toppen. Roligt...eller var vi bara avundsjuka, månne!?! =o)

Det blev Taco-mys (oj, det var inte igår man hade taco-mys med svenska vänner!) på kvällen, och sen blev det en biltur upp till Mount Victoria och runt i Wellington City medan mörkret sakta la sig.

Söndagen började med bara lite vind, men vind styrkan ökade snabbt och piskade håret i ansiktet.

På söndagen hade vi mysig frukost, innan vi for till marknaden i stan på en kort visit. Sen for vi till Wairarapa regionen, som ligger på andra sidan av Rimutaka bergen. En svindlande resa över bergen, måste jag säga, men en väldigt fin väg som man inte borde missa om man kommer till Nya Zeeland.

Har visat bild på Rimutaka Ranges förut, men...Här är en till! =o)

Vi for först till Paua World, som ligger i byn Carterton. Paua är snäckskal, med otroligt vackra färger och mönster. De har använts både som mat och smycken i många tusen år. Maorierna brukade smycka sina snidade figurer i trä, med Paua Shell som ögon. Du kan köpa halsband, armband, örhängen, broscher, knivar, magneter…ja, allt, utsmyckat med Paua Shell. Till och med toaletterna inne på Paua World affären, hade Paua Shell i sitsen! =o)

Paua World finner du i Carterton, Wairarapa Region. Till och med toalettsitsarna är utsmyckade med Paua skal!

Färden fortsatte vidare genom Masterton och ut till Castlepoint. En mycket fin och mysig plats med en stor sandtrand och en vacker fyr! Det var väldigt massa blåst vid Castlepoint. Mina vänner sa att de aldrig varit med om så massa vind. He-he… =o) ”There’s a first for everything!”

"Home of the Lost Soles", på stranden i Castlepoint, Wairarapa.

Fur Seal som vi kom riktigt nära när vi gick på stigen upp till fyren.

Vi gick på stranden till den lilla stig som leder upp till fyren. Där vid sidan av stigen låg det en ”Fur Seal” och gottade sig! Vi var 3-4 meter ifrån sälen, som gjorde sig till för oss såg det ut som, och posade inför våra kameror. Vi gick upp till fyren, och sen gick vi en liten promenad runt spetsen av klippan, och tillbaka ner till stranden igen, där sälen fortfarande satt kvar.

Fyren i Castlepoint, Wairarapa. Så massa vind att man trodde man skulle flyga bort!

Lite kul skylt som hängde inne på toaletten vid Castlepoint stranden.

Nu de svenska vännerna fortsatt sin tur norrut på Nordön, och deras första stopp är Mount Taranaki i New Plymouth. De får säkert en underbar resa runtom på Nordön. Jag vill bara tacka för 2 underbara dagar med så mycket skratt att käkarna gör smått ont. =o) Men jag kommer ju att se dem igen innan de lämnar Nya Zeeland, och det ser jag fram emot!

Måste ju pröva sig på den nationella ölen när man kommer till ett nytt land. =o) Tui är en populär öl i Nya Zeeland. Det finns en vacker fågel i NZ som heter Tui.

Nordligaste Spetsen av Sydön

Cape Farewell är namnet på Nya Zeelands Sydös nordligaste spets.

Enligt historiker, var det James Cook, som gav namnet till Sydöns nordligaste spets. Han skulle resa från Nya Zeeland och över till Australien. Han såg mot den nordligaste spetsen av Nya Zeelands Sydö, som var den sista bit av land han såg på sin resa, och sa ”Farewell”. Därmed döptes platsen till Cape Farewell.

Här ser ni liten bild från Google Maps på Sydöns nordligaste spets och Cape Farewell och Farewell Spit.

Vi besökte Cape Farwell med företaget Farewell Spit Eco Tours . Efter en tur dit, for vi vidare till Farewell Spit. Farewell Spit är en tunn sandstripa som är runt 36 kilometer lång. Farewell Spit växer varje år, och man tror att den kommer att vara 2 km längre inom 5 år. Sanden kommer från erosion av bergen och sanden tas med av havet och skapar denna ”sandstrand”.

Tror att detta kallades "Face Rock", men inte helt säker. Det var på vägen från Cape Farewell till Farewell Spit.

Cape Farewell, Sydöns nördligaste spets.

I början av Farewell Spit ligger Fossil Point. Där stannade vi och fotograferade de fina stenarna som låg utspridda och kom dessutom nära till Fur Seals. Men man måste vara försiktigt med sälar och aldrig komma emellan dem och havet i och med att de flyr till havet om de känner sig hotade.

Häftiga stora stenar vid Fossil Point, Farewell Spit.

Fur Seal vid Fossil Point.

Det är bara de första 4 kilometrarna av Farewell Spit som är öppna för allmänheten, men om man far till Farewell Spit med ett ”Tour Company” kan man åka nästan helt till änden av stranden. Det gjorde vi, och vi besökte fyren. Där gick vi av och fick gå upp till toppen av fyren, såg oss omkring i de gamla ”lighthouse keeper’s” hus och dessutom avnjöt vi en kopp kaffe (eller te eller choklad) och lite kakor.

Fyren vid änden av Farewell Spit

Den södra delen av Farewell Spit är ganksa skyddda och det växer lite växter runtomkring. Under lågt tidvatten, kan vattnet gå tillbaka runt 7 kilometer och blottlägga runt 80 kvadrat meter av sand och lera! Det är som ett stort matbord för en massa fåglar, men oxå en dödsfälla för valar som relativt ofta blir strandade när tidvattnet sjunker.

Den norra delen är mer utsatt och ganska vindigt. Vindstyrkan är i genomsnitt runt 25 km/h. Vi fick erfara starka vindar när vi körde tillbaka från Fyren. Sanden spelade på markytan och skapade vackra mönster. Inte mycket växer på den norra delen av Farewell Spit på grund av all vind och hur mycket sanden rör på sig varje år.

Det känns lite som öknen i Dubai eller Timbuktu, på den nordliga delen av Farewell Spit.

Denna dag, Annandag jul, spenderade vi natten i en liten by som heter Motueka. Inte mycket som sker där förutom att det är som ett ankare och en hållplats för många som ska till Abel Tasman National Park, vilket vi besökte den 27 december. Men det är ett helt annat blogg inlägg. =o)

Kaikoura

Se valar eller delfiner, simma med delfiner, hajar eller se fågeln med världens största vingspann – Det är ett par saker man kan göra i Kaikoura.

Kaikoura är en liten havsstad som ligger på Nya Zeelands Sydö. Staden grundades för att vara en hamn för val jakten som pågick under 1800-talet.

Kaikoura Ranges på väg mot Kaikoura

Man kan åka på val safari eller delfin safari Kaikoura, och man kan simma med delfiner, besöka valarna (medan man är i en speciell korg) och man kan även se Fur Seals och Albatross.

När jag besökte Kaikoura tillsammans med min pojkvän förra helgen, såg vi en massa Fur Seal. Maoris kallar denna säl för Kekeno. Fur Seal är nu skyddade från jakt och man kan se dem runt hela kustvägen vid Kaikoura. Oahu Point, där vi såg sälarna, är en bra plats för sälarna att fortplanta sig på. Stora klippor och små krypin skyddar sälarna. Det luktade väldigt illa runt sälarna. Huffa… Men det var intressant att se hur de hasade sig fram på ett klumpigt sätt på land och sen simmade som aldrig förr i vattnet.

Lite klumpiga på land...

Bada lite är aldrig fel

Två sälar som käftas lite

En baby säl vilar lite på klipporna

Förutom sälarna, såg vi oxå Albatross. Det är fågeln med det största vingspannet i världen. Och de är verkligen stora. Vi for på Albatross Encounter. Runt 9 på morgonen for vi ut på det stora havet, och vågorna blev bara större och större. Mannen som körde båten slängde ut mat och Albatross och andra småfåglar kom med en gång och slogs om maten. Vilket liv det blev! De hackade efter varandra och bråkade. Vi kom väldigt nära fåglarna, säkert 1 meter eller mindre. Albatrossen springer på vattnet och flaxar med sina enorma vingar för att ”take-off”. Det ser så roligt ut och det påminde mig bara om den där Disney filmen om små möss som flyger på en albatross. =o)

Albatross Up Close

Här bråkas det om maten

Albatross och småfåglar väntar på mer mat

Kaikoura är en ganska sömnig stad när det inte är säsong. Säsongen börjar väl runt November och sträcker sig till Februari-Mars. Då är stadens alla motel, hotel, backpackers och camping platser fulla av folk som vill njuta av stadens natur och aktiviteter.

Seaward Kaikoura Mountains sträcker sig genom Kaikoura mot havet. Höga, snöbeklädda fjäll som bara påminde mig om Nord-Norge. Dessa fjäll är en del av de södra alperna.

Utsikt över staden Kaikoura, med de södra alperna i bakgrunden

Staden är oxå känt för havets alla läckerheter, fisk och skaldjur. Vi skulle avnjuta en god fisk middag, men det blev bara pannkaka. Fisken var långt ifrån färsk, och alldeles grå. Räkorna smakade ingenting, mango salsan hade heller ingen smak och salladen kunde ha blivit köpt färdig på mataffären. Verkligen inget bra betyg. Så välj er restaurang noggrannt om ni vill ha en god fisk eller skaldjur middag i Kaikoura. Det hela handlar väl lite om säsong oxå.

Kaikoura är en mycket vacker plats och ett måste att besöka om ni någon gång kommer till Nya Zeeland.

Vackert i Kaikoura!