Det Blev Det Här

Rusade runt hela dagen igår för att hitta presenter.

Och så här i efterhand önskar jag nästan att jag bara hade köpt 2-3 saker
och inte en hel korg med grejer.
Men fint blev det och den blivande mamman blev väldigt glad! =o)

Jag kunde inte hitta en korg med ett handtag,
verkar som att NZ inte har såna ”normala” saker.Men det blev en korg i alla fall, men en baby filt i.
I filten la jag en liten body, en solhatt, organiskt sollotion för barnet, ett presentkort
på barnvakt (no expiry date), skumpa till föräldrarna, två olika blåmögel ostar,
en ”roulad” av frukt och nötter och lite choklad.

Blev riktigt fint!
Och trots att min plånbok nu är tom, så känner jag mig så där
lycklig som jag alltid blir när jag kan ge en riktigt fin och genomtänkt present till någon.
=o)

Det blev en mycket trevlig eftermiddag/kväll på
Southern Cross Bar & BBQ Grill
i Wellington.
Vi (förutom den blivande mamman) drack lite bubblande vitt vin, och åt gott.
Massa härliga skratt och ”djupa” snack om The Bachelor. Haha!
Jag har inte varit på tjejkväll på evigheter, säkert 4 år eller nåt,
så detta var verkligen en treat!

Livet är en Lek

Minns ni den sista gången ni lekte?
Det minnet är starkt och klart i mina tankar.

Jag var tretton år gammal. Vid den åldern hade redan de flesta jämnåriga börjat sina vuxna liv, om än lite krackligt, och med många misstag, sömnlösa nätter och tårfyllda kuddöverdrag framför dem. Jag hade inte ens nuddat vid den tiden i mitt liv än.

Jag hade en bästa vännina. Vi umgicks jämt och jag trivdes i hennes sällskap och i sällskap med hennes familj. Tyvärr, med tiden, växte vi ifrån varandra, fick andra vänner, och umgicks inte alls längre.

Den här vänninan och jag växte upp tillsammans, for på semester tillsammans med våra familjer, och vi lekte jämt, antingen med Barbie, dockor, ute i skogen eller i hennes pappas verkstad.
Det var i hennes pappas verkstad, där hennes lillasyster och bästa vännina lekte, som jag hade min absolut sista lek, och oxå insåg att jag och min då bästa vännina, hade vuxit ifrån både lek, och varandra.

De yngre tjejerna lekte för fullt där i verkstaden, och jag och min vännina gick runt och visste inte vad vi skulle göra med vår dag. Vad gör man när man precis slutat leka, men inte stigit in i vuxen världen än? Så efter lite tjat från hennes lillasyster (som vi väldigt ofta lekt med under barndomen) bestämde vi oss för att vara med i deras lek där i verkstaden.

Det blev snabbt lite pinsamt. Vi kände oss obehagliga i denna lek-situation. Saker vi brukat skratta åt, var inte längre roliga. Att vara låtsas mamma eller pappa var inte alls lockande, och de mindre tjejernas lättsamma skådespel, störde oss, och påminde oss bara om att vi aldrig skulle leka så lättsamt igen.

Vi avslutade snabbt leken och jag gick hem. Jag tror att vi båda var lite lätt förvånade över att det inte hade varit kul att leka. Att vi inte riktigt visste hur man gjorde längre. Det var som att vår förmåga, den förmåga som varit en självklarhet i alla dessa år, helt plötsligt hade tagits ifrån oss.
Vi visste inte vad vi skulle göra av oss själva. Vad hände nu?

Den kvällen gick jag hem och sörjde. Sörjde den barndom som jag lämnat bakom mig, mindes de underbara tiderna med lek, skratt och glädje, och såg på min framtid som ett enda stort, svart hål. Vad fanns bakom den där tomma väggen?

Och senare insåg jag, att även fast leken från barndomen var över, så hade den vuxna leken bara börjat.

Hela livet är en lek, ett rollspel, och vi måste alla ha huvudrollen i våra egna liv.