”Useless in the war”

Även om det är utmanande att jobba med mentalt sjuka, äldre personer, så har det sina ljusa stunder oxå.

Härom dagen skulle jag ge medicin till en av våra äldre herrar. Han satt mitt emot mig i ”the meds room” och pratade om Sverige.

”How are the king and queen?” frågade han.
”Just fine, thank you”, svarade jag som om jag skulle vara väldigt nära kungafamiljen.
”What are they up to these days”, fortsatte denna äldre man.
”Oh, I think they´re on vacation at the moment”, svarade jag.

Han fortsatte att säga nåt om Sverige.
Han är ganska svår att förstå, så jag bad honom upprepa sig.
”Do I have to teach you about your own culture?” sa han då.
Jag flinade lite och så återgick vi till medicinerna.

Men så var det nåt som inte var som det skulle. Han ville inte ha sina mediciner.
Helt plötsligt slår han näven hårt i bordet och skriker:
”You were useless in the war!”
Sen stormar han ut ur medicin rummet.

Jag kunde inte annat än att skratta. Mina kollegor kom springande och frågade om allt var ok, och sen skrattade vi tillsammans åt hela händelsen.

Om man någonsin säger ”I don´t know”, till någon av den här mannnens frågor, då svarar han alltid: ”You don´t know much, do you?”

Denna äldre man levde under andra världskriget, och han pratar ofta om att Sverige var neutralt. Inte alls bra, enligt honom. En av mina kollegor föddes i Tyskland (men växte upp i England). Henne kallar han ”the Nazi”. Och en annan av mina kollegor är från Holland. Hon kallas för ”the dutch spy”. Jag är bara ”the swedish girl”.

Ja, endel dagar får man många saker att le åt. =o)

Dialekt

Jag pratar svenska med min pojkvän nu och då.
Han förstår mycket av det.

Jag tror stenhårt på att jag inte har nån speciell dialekt, eller att jag i alla fall arbetat bort det värsta av den genom mina år i Stockholm, Norge och Nya Zeeland.

Så pratar jag med min pojkvän och blir irriterad av något, och min bredaste dialekt kommer fram.
”You speak like a farmer”, säger min pojkvän då.

Vaddå? Jag talar ju bara värmländska!