Nyårsafton vid Kibale Forest

Mitt i Kibale Forest National Park, ligger ett av Ugandas
mest populära och luxuriösa hotell, nämligen Kianynga Lodge.
(kolla in länken för bilder inne i hyddorna och huvudbyggnaden)

Där bodde vi under Nyårsafton 2012.
Hyddorna var stora och vackra, och allt gick på solenergi.
Sängarna var som två dubbelsängar. SÅ stora, och underbara.
Maten var trerätters luncher och middagar och första klass på allt.
Och ägaren, en engelskman, var väldigt välkomnande och intressant
att hålla en konversation med. Allt i allt var detta ställe underbart
och definitivt välförtjänta sina rekommendationer.
Dessutom kändes det som vi bodde i trähyddor, som ewokerna! =o)

På Nyårsafton gick jag en lång promenad med Shain, en utav de som var med oss på resan till Rwanda-Uganda. Ägaren av Kianynga Lodge hade berättat för oss att det fanns en fin stig vi kunde gå på som gick nere vid sjön, och sen hamnade man uppe på ryggen av en kulle innan man kom tillbaka till hotellet. Första biten av promenaden var ganska enkel, och vi såg en massa fint på vägen, och det fanns hundratals av fjärilar som flög runtom oss hela tiden. Kändes som vi var i nåt magiskt land. Men sen blev det bara värre och värre. Hela stigen hade vuxit över med grenar, gräs, rötter… Vi var lite rädda för spindlar och ormar, men vi tog oss sakta framåt, uppför backar och nerför igen. Om och
om igen. Vi svettades i den varma eftermiddagssolen, och vattnet tog slut. Men vi såg oxå mycket vackert på vägen, som det klara, turkos vattnet.
Och så mitt i allt kom vi fram till en glänta där kossor stod och betade! Fast de hade stora horn, så vi var inte helt säkra på om det faktist var kor. Vi smög oss förbi korna och kom till en ny stig som ledde oss förbi två pojkar som samlade ved. Och så kom vi till ett staket. Vi skulle gå under staketet (det var ganska högt), och jag böjde mig ner och ”riiiip!” Mina byxor gick sönder. Hahaha! Som jag skrattade. Efter den långa promenaden med massa klättrande, bränna sig på konstiga växter vi aldirg sett, ramla, bli skitiga, svettiga, törstiga, springa in i kossor… så går byxorna sönder oxå! Ja, vilken resa…
Men vi kom oss tillbaka till Kyaninga Lodge till sist i alla fall!

Efter en skön dusch, blev den en föreställning av en lokal kör/teater/ musik grupp. De framförde traditionella sånger och danser. Det var mycket vackert! Och medan de dansade och sjöng och spelade på sina trummor, bjöd ägaren av Kyaninga Lodge, på lite nibbles och bål. Det var riktigt mysigt och passande för Nyårsafton. =o)

Kvällen avslutades ute på balkongen vid huvudbyggnaden, med några gratis drinkar och trevliga samtal, medan det sjöngs och dansades från musik gruppen, syrsorna sjöng i gräset, och solen vilade under horisonten. Och natten vaggade oss till sömns och drömmarna förnimmade om ännu ett nytt år, i lyckans tecken.

Tänk, nu har halva 2012 gått.
Jag har inte kommit så långt som jag lovade mig själv att jag skulle detta år.
Men än är inte året över!
Än finns det tid för mina drömmar att gå i uppfyllelse. =o)

Georgetown, Penang, Del 1

Andra dagen i paradiset, for vi ut på lite sight seeing.

Närmare bestämt till Georgetown.
Penangs äldsta stad, och en av de största i Malaysia med över 1.2 milj invånare.

Och det fanns massor att se!
Vi såg inte ens en bråkdel av allting på vår 5-6 timmars tur.

Vi började vid den kinesiska fiske ”byn” som är byggd på vattnet vid stranden, som heter Chew Jetty och är ett UNESCO World Heritage Site. Riktigt mysigt att gå runt där på plankorna ovanför vattnet och se hur de lever nu och hur de levde förr.
Det är som en enda lååång brygga med trä hus på vardera sida, och vid en plats ligger små fiskebåtar och väntar.
I och med att det är en World Heritage Site så får man inte göra mycket med byggnaderna. Men plankorna man går på, byts ut varje 3-4:e år.

Äggen där kallas för "fermented eggs". De gör hål på toppen på äggen och låter dem i princip ruttna tills det blir som en jelly inuti innan de äter dem. A delicacy. Hmm....Jag vet inte jag...

Det är Penang Bridge ni ser på nedersta bilden. Den förbinder Penang på fastlandet med Penang Island.

Nästa stopp blev Pinang Peranakan Mansion.
Huset tillhörde en Baba familj för över 100 år sen, och tydligen är huset typiskt för en rik Baba familj. Baba är en flera olika ”folkslag” eller vad man ska kalla det, som bor eller har bott i Penang området. Om jag inte minns fel fanns det både Baba och Nyonyas som bodde där. De är helt enkelt fok från Kina som tagit till sig delar av den Malaysiska kulturen och liksom fått till sina egna traditioner och kulturer.Nyonyas matkultur är känt i Malaysia och de bjuder på en hel del annorlunda saker.
Bland annat prövade vi Ice Kacang. Det är hyvlad is, eller krossad is eller vad det kallas på svenska (shaved ice) och så har de nån sorts sirap på det, sen bönor, nån sorts curry pasta, creamed corn och så ”condensed milk” på toppen. Det var något av det konstigaste jag ätit. Men samtidigt gott. Och svalkande i den 40-gradiga värmen.

Efter vår svalkande lunch i Pinang Peranakan Mansion, fortsatte vi till ett utav många tempel i Penang.
Men det berättar jag mer om i nästa inlägg.
Nu ska jag bada lite.
=o)

Memorial

Idag hade vi en Memorial på jobb.

Jag jobbar som ”casual” på ett hem för äldre med mentala sjukdomar.

En utav de inneboende har haft lunginflammation till och från de senaste månaderna och förra helgen var vi mycket uppmärksamma för vi trodde det kommit tillbaka. Saken blev inte bättre av att han oxå är en ”heavy smoker”. I tisdags blev mannen i fråga (vi kallar honom M) märkbart sämre och kördes till sjukhus. Väl där tog det 3 timmar innan någon läkare kunde träffa honom. Läkaren sa att de skulle röntga hans bröst för att se vad som försiggick. Läkaren säger att hon kommer tillbaka strax och går iväg. Sekunder senare blir M stel som en pinne, sparkar i sänggaveln och är borta.

Chock, sorg och ”förlamning” slog in på jobb.
Denna man, trots sin lite våldsamma sida på grund av sin mentala sjukdom, var en otroligt omtänksam, snäll, humoristisk man som alla älskade. Han gick alltid runt och gnolade på nån melodi, rökte sina cigaretter och mumsade på äpplen.

Musik rörde alla till tårar i ena stunden, fick oss att sjunga i den andra, och skratta i den tredje. =o)

Idag hade vi Memorial på jobb. Dagen innan hade hans kropp blivit välsignad av en utav mina medarbetare (som är Maori, för M var delvis Maori), innan han kremerades. Vanligtvis kremerar man inte Maoris, men Ms familj praktiserar inte riktigt de ritualerna. Ms rum välsignades och det stora vardagsrummet och matsalen där vi skulle ha Memorial, välsignades.

Vi lagade mat hela morgonen, jag gjorde cupcakes, och vid tolv skulle Memorial börja. Vi trodde vi skulle bli runt 20 personer eller så inklusive personal, de inneboende och Ms systrar. Men det strömmade in folk! Ms systrar, syster barn, systers barnbarn, folk som jobbat på Wellink för flera år sen, chefen för organisationen jag jobbar för och många fler kom för att ta farväl av M.
Det började med ett fint tal från vår ”team leader”, och sen delade Ms systrar med sig av minnen av M, och ett par av de inneboende delade med sig av sina minnen.

M älskade Elvis Presley, och en kille som tagit med sig gitarren, fick alla att stämma in i ”Love Me tender”. Då strömmade tårarna hos många och jag tog foton i raskt tempo för att inte börja hulka och förstöra stämningen.
Efter lite mer musik blev det dags för lunch med en massa plockmat och alla pratade om M och det var en sån trevlig och mysig stämning mitt i allt det sorgliga.

Glada miner trots den sorgliga stunden.

Enligt Maoriernas tro, får man inte ha några foton av den avlidne, tillsammans med någon som lever, under en Memorial. Alltså, alla foton som sattes upp på M under the Memorial, var tvugna att vara av bara honom. Maorierna tror att om det är en person som lever med på bilden av den avlidne, så betyder det otur, att de oxå kommer att gå bort snart.
Jag vet inte om detta gäller för en kort period, bara under en Memorial, eller hur det går till. Jag vet bara att när vi letade foton på M var vi tvugna att vara noga med att det var foton med bara han på bilden.

Otroligt vad många olika traditioner det finns. Jag frågade om det var ok att jag fotograferade det hela, och det var det. Var tvungen att fråga så att jag inte bröt mot några av ”reglerna” den här speciella dagen.

Jag fick mycket beröm för mina cupcakes. =o) Några kom och frågade vart jag hade köpt dem. När jag sa att jag gjort dem själv kallade de mig ”the cupcake queen” och sa att jag definitivt skulle börja sälja dem. En dam sa att om jag inte börjar sälja mina cupcakes så måste hon få receptet och baka dem själv.
Goda recensioner. =o)

Fick beröm för mina cupcakes, som snabbt försvann från tallrikarna.

Ja…det blev ett långt inlägg. Ett inlägg jag tillägnar kära M, som under min korta tid på Wellink (där jag jobbar), har satt djupa spår i mig.
Kommer att sakna dig M!

Farewell Pupu Springs

Te Waikoropupu Springs och Farewell Spit.

Vi tog den vackra vägen från Motueka till Collingwood, den 13 februari, för att besöka Farewell Spit. På vägen dit, stannade vi vid Te Waikoropupu Springs (PuPu Springs). Det är en taonga (uppskattad), och waahi tapu (helig) plats för Maori folket, både lokalt och nationellt. Enligt Maoriernas traditioner är PuPu Springs waiora (den renaste, mest äkta typ av vatten), vilken är en wairua (andlig) och fysisk källa för liv. Vattnet har använts för att kurera människor och har varit en plats för ceremonier vid födsel, död och när resande kom eller gick.

PuPu Springs ligger mellan Motueka och Farewell Spit på Sydön, Nya Zeeland.

Vattnet vid PuPu Springs är så klart att man horisontellt sett, kan se hela 63 meter bort, under vattnet. Det är ett världsrekord för färsk vatten. Man ser hur vattnet bubblar upp från under marken, och det bubblar upp på ytan. Nästan som kokande vatten.

Cikador finns det överallt i Nya Zeeland på sommaren, och de är väldigt höglöjudda, nästan öron bedövande högljudda... Men ändå ganska vackra att se på!

Tyvärr har vattnet, eller algerna (är inte helt säker) fått nån sorts sjukdom, så man får absolut inte ta i vattnet, för då kan man sen föra denna sjukdom vidare i landet när man tar på andra saker. Lite synd, för vattnet såg himla inbjudande ut.

Väldigt lågt tidvatten vid Farewell Spit.

Vi for till Farewell Spit efter att vi sett klart på det klara vattnet. Det var väldigt lågt tidvatten när vi kom fram till Farewell Spit, och man kunde gå långt ut på den torra sanden. Det låg snäckor och spiror överallt som hade lämnat små spår i sanden, de små, små krabborna sprang ut och in ur sina hålor, och hundratals av svarta svanor njöt av middagsbordet som dukats upp för dem. Barn lekte i det lilla vatten som låg kvar här och där, och folk gick långt bort i horisonten på promenad. Vi njöt i fulla drag av en lagom lång promenad, härlig, varm sand mellan tårna och endast en liten bris mot vår hud. Perfekt kväll!

Sydön har så massa vackert att bjuda på. =o)

 

Inför Advent

Svårt att shoppa traditionella julgrejer när man bor på andra sidan jorden.

Jag är en traditionell tjej. Ibland kanske lite för traditionell. Idag var jag på en affär som heter Kirkcaldie & Stains i Wellington City. De hade massor av fina julsaker därinne, men tyvärr kostar det en fot och en arm att handla där. Så jag gick mest och kikade och drömde mig bort till en tid där mitt hus är så fint dekorerat inför jul. Ena stunden vill jag ha allt i bara rött och silver. I nästa stund vill jag ha vitt och silver. Sen vill jag ha guld, granris och grejer. Ja, jag är lite schizofren. ;o)

I slutet handlade jag ingenting därinne, men det blev röda band från en annan affär, och svenska pepparkakor(!!!!) från en utav mataffärerna i stan. De säljer svenska peppar kakor varje år. Yum!

Svenska pepparkakor och röda band.

Pepparkakor...Yumma!!!

Imorgon ska jag baka lussekatter, eller i alla fall något slags sött bröd med saffran. Kanske nån slags bulle med saffran och mandelmassa! Mmm… Tips?

Marknad

Det närmar sig jul, det är söndag, och de flesta små städer eller förorter runtom i Sverige har jul marknad. Jag saknar att gå på en julmarknad, dricka glögg, se påpälsade människor pulsa i snön, snöbollar som viner runt öronen, julmusik som strömmar från olika högtalare, lotter som köps, pengar som spenderas och julpyssel som folk köper till andra i julklapp.

Jul marknader hör liksom till jul tradition hemma i Sverige. Men jag fick allt chansen att gå till ‘marken’ här i Wellington idag. Det var Thorndon Fair i en av Wellingtons förorter. Trodde inte där skulle vara så mycket folk, men när jag körde mot marknaden och hamnade uppe på en kulle såg jag ett hav av människor på vägen nedanför.

Trots att jag är på andra sidan jorden, hade denna marken en liknande känsla som hemma. Hemmagjort godis, grilad korv, konstiga hattar, begagnade filmer och cd.skivor, lotteri försäljning, panflöjt spelande indianer i varje hörn, barn som sprang runt och skrek och ”raggade” upp varandra, konstiga konst grejer som säljs endast på marknader och folk överallt som trängs för att se på alla dessa grejer, träffa folk och göra något annat än att sitta hemma. Till och med vädret var detsamma, grått och tråkigt, kallt och massa vind. Säg en marken du varit på när vädret varit alldeles underbart? Det gråa vädret hör liksom till…

Så även fast att jag ej ska fira traditionel jul i år fick jag åtminstone gå på marken. Fast jag saknade julpyntet, glöggen, pepparkakorna och den bitande vinterkylan. Det är ju trots allt sommar här nere i söder. Eller… det ska vara det enligt kalendern, men vi har mer höst eller tidig vår med låga temperaturer, massa regn och vind…

Har du varit på marken i år? Fyndade du något, eller blev det mest hemmagjort godis som pengarna gick till och att träffa gamla vänner eller försöka få julstämning bland all julpynt?

Kram!