Försöka sig på en Timelapse

Nu när jag varit uppe i Nord Norge, har jag prövat mig på Timelapse!

För er som inte vet, timelapse är när man ställer upp kameran en plats, bestämmer
sig för hur ofta man ska ta bilder, och så får kameran stå där och ta flera bilder i
kanske flera timmar, som sen när de blir ihopsatta,blir en film! Man kan ta en
timelapse på en blomma som går från knopp till fullfjädrad blomma, eller på
moln som flyger eller himlen, på nordljuset som leker över himlen, en fors som
rinner som mjölk över stock och sten, eller kanske på trafik som skyndar sig
genom en stad, eller naturen som går från vinter- till sommarskrud.Det har varit kul att göra timelapse, men oxå väldigt svårt.
Mycket trial and error.
Min kära syster har varit med mig ute i naturen för att finna det perfekta stället att göra en timelapse på. Och vi fick till några bra filmer. Filmerna visar jag vid ett senare tillfälle.

En utav kvällarna gick vi ut på Skipperneset i Bergsfjord.
Jag satte upp kameran och fotograferade utöver Bergsfjord, och sen satte
vi oss på liggunderlag, hade på oss varma kläder, njöt gott kaffe och choklad
och bara pratade medan solen gick ned. Kallt blev det, kanske runt 5 grader.
Men vi hade det så mysigt! =o)

Livet är en Lek

Minns ni den sista gången ni lekte?
Det minnet är starkt och klart i mina tankar.

Jag var tretton år gammal. Vid den åldern hade redan de flesta jämnåriga börjat sina vuxna liv, om än lite krackligt, och med många misstag, sömnlösa nätter och tårfyllda kuddöverdrag framför dem. Jag hade inte ens nuddat vid den tiden i mitt liv än.

Jag hade en bästa vännina. Vi umgicks jämt och jag trivdes i hennes sällskap och i sällskap med hennes familj. Tyvärr, med tiden, växte vi ifrån varandra, fick andra vänner, och umgicks inte alls längre.

Den här vänninan och jag växte upp tillsammans, for på semester tillsammans med våra familjer, och vi lekte jämt, antingen med Barbie, dockor, ute i skogen eller i hennes pappas verkstad.
Det var i hennes pappas verkstad, där hennes lillasyster och bästa vännina lekte, som jag hade min absolut sista lek, och oxå insåg att jag och min då bästa vännina, hade vuxit ifrån både lek, och varandra.

De yngre tjejerna lekte för fullt där i verkstaden, och jag och min vännina gick runt och visste inte vad vi skulle göra med vår dag. Vad gör man när man precis slutat leka, men inte stigit in i vuxen världen än? Så efter lite tjat från hennes lillasyster (som vi väldigt ofta lekt med under barndomen) bestämde vi oss för att vara med i deras lek där i verkstaden.

Det blev snabbt lite pinsamt. Vi kände oss obehagliga i denna lek-situation. Saker vi brukat skratta åt, var inte längre roliga. Att vara låtsas mamma eller pappa var inte alls lockande, och de mindre tjejernas lättsamma skådespel, störde oss, och påminde oss bara om att vi aldrig skulle leka så lättsamt igen.

Vi avslutade snabbt leken och jag gick hem. Jag tror att vi båda var lite lätt förvånade över att det inte hade varit kul att leka. Att vi inte riktigt visste hur man gjorde längre. Det var som att vår förmåga, den förmåga som varit en självklarhet i alla dessa år, helt plötsligt hade tagits ifrån oss.
Vi visste inte vad vi skulle göra av oss själva. Vad hände nu?

Den kvällen gick jag hem och sörjde. Sörjde den barndom som jag lämnat bakom mig, mindes de underbara tiderna med lek, skratt och glädje, och såg på min framtid som ett enda stort, svart hål. Vad fanns bakom den där tomma väggen?

Och senare insåg jag, att även fast leken från barndomen var över, så hade den vuxna leken bara börjat.

Hela livet är en lek, ett rollspel, och vi måste alla ha huvudrollen i våra egna liv.