Mali

Ser på nyheterna om Mali och drömmer mig tillbaka till när jag var där.

Jag besökte Mali i Dec-Jan, 2009-2010.
Då for vi från huvudstaden Bamako, och hela vägen upp till Timbuktu.

4379766427_9d15156960

En tjej som bär tvätten ner till floden.

Redan när vi var där började det bli lite oroligt i de norra delarna.
Vi skulle till Festival au Desert, en öken festival utanför Bamako, dit Malis
största artister, och andra stora Afrikanska och världsliga artister kommer.
Men festivalen som skulle hållas ute i öknen, fick flytta in till Timbuktu, på grund av banditer som figurerade i utkanten, och hot om att kidnappa turister.

Sen dess har detta bara eskalerat!
Islamistisk milis har tagit över. Några av världens äldsta böcker och andra skrifter har förstörsts och folk har blivit drivna på flykt från sina hemstäder.
Häromdagen skickade Frankrike in trupper efter att Malis president Dioncounda Traore, who declared a state of emergency because of the militants’ advance.

4380522248_6f572441f7

Lunch tillagas. Höns gryta.

Imorse när jag såg på nyheterna sa de att de franska trupperna redan tagit tillbaka staden Konna som militant tog efter en strid med Mali militär. Sen pratade de om hur både franska och Mali militär driver den islamistiska milisen tillbaka upp mot öknen.

4415939313_ea1e7c5751

En liten by vid floden.

Det fick mig på ett sätt att rycka till.
Hmm… driva folk bort från något, och inte direkt lösa en konflikt.
Detta kommer aldrig sluta. De där ”rövarna”, eller ”terroristerna” som många kallar dem,
vill ju fortfarande ta över landet, och det kommer väl inte ändras bara för att de drivs bort?
Eller?
Jag skulle inte bli förvånad om de kommer tillbaka om några år med större styrkor
och försöker göra om det som de nu ser ut att misslyckas med. Eller är jag bara cynisk?

4451731845_afd150de57

En inomhus marknad i Timbuktu.

Jag tyckte om Mali.
Visst, det var varmt, torrt, kargt… Men det hade en viss charm.
Speciellt Dogon country.

4452505612_a5972e0332

Denna bild är från Timbuktu, när vi en kväll väntade på att det skulle vara en kamel tävling. Några ungdomar började spela fotboll med lokal borna.

Har tyvärr inga bilder från Timbuktu, de ligger på en hårddisk nån annanstans, men jag delar med mig av andra bilder, som ni säkert redan sett. =o/

Fortsatt Trevlig Helg!760264BD9C0CE35E82A8FAAEADBE2A46

Lär känna Rwanda

Om man säger till folk att man ska till Rwanda, är den vanligaste reaktionen: Really? Why?

Kanske för att de flesta har folkmorden i landet färskt i minnet.
Även fast det skedde 1994, för 18 år sen.

(Detta blir ett långt inlägg för jag vill att ni ska veta mer om
Rwandas bakgrund och vart landet är idag, innan jag skriver mer om vår resa)

Folkmorden i Rwanda, the genocide, pågick i cirka 100 dagar, mellan April och Juni.
Under den tiden mördades runt 800 000 tutsier av mestadels hutuer.
Rwandas Patriotiska Front, RPF, bildades 1990, och ledaren var Paul Kagame. Gruppen bestod mestadels av Tutsier som levde i exil i Uganda, efter ”the Tutsi exodus” 1959. Tyvärr såg regeringen RPF som ett hot mot ledandet av landet, och de ökade förtrycket mot de Tutsier som fortfarande levde i Rwanda. Presidenten Juvénal Habyarimana såg detta som ett tillfälle att ena Hutuer i landet genom hatet mot Tutsier, och oxå öka sin egna populäritet.

Vi kör på Kigalis gator, mot Genocide Memorial.

Krig mellan RPF och regeringen pågick i runt 2 år. Sen skrevs ett fredsavtal under, 1993.
Runt 2000 Tutsier mellan 1990-1992.
Grupper som var emot Tutsier, växte sig starkare och starkare och regeringens företrädare och högt uppsatta militärer höll med dessa millisgrupper. Mest känd är Interahamwe. Det var Habyarimana själv som startade gruppen, och hans mål var att helt utrota Tutsier i landet. Samtidigt pågick propaganda genom olika medier och i skolor i landet, där man sa rätt ut att Tutsier var dåligt folk och behövde utrotas. Habyarimana hade full kontroll över landets media och kunde utföra en noga planerad propaganda mot Tutsier. Interahamwe millisen var tränad i mass mord…Massmord teknik.

Två ensamma rosor på en utav mass gravarna vid Genocide Memorial i Kigali.

FN och många länder i Västvärlden, visste vad som pågick i Rwanda.
Fler och fler Tutsier flydde till närliggande länder, speciellt till Uganda. Samtidigt pågick fredsavtal mellan Interahamwe och RPF. Men om de avtalen var seriösa, det vet jag inte. Verkar mer som en manöver för att lura utländska medier och få FN att se åt ett annat håll. Föra dem bakom ljuset helt enkelt… Det skrevs ju på ett fredsavtal, som jag nämnde ovan, och en liten FN styrka sändes till Rwanda, UNAMIR, mest för att se till att freden hölls i landet. Men bland Rwandas Hutu-extremister kokade hatet över och våldet blev värre och värre. UNAMIR:s befälhavare, General Romeo Dallaire, försökte få förstärkning flera gånger när han insåg att förhållandena i Rwanda var långt allvarligare än vad FN först trott, men FN ignorerade varningarna och ansåg att tillståndet i landet var stabilt.

Några utav hundratals foton på offren under Mass Morden i Rwanda. (Genocide Memorial)

6 April 1994, markerar början av Mass Morden i Rwanda.
Den dagen sköts President Habyarimanas plan ner och han och Burundis President som oxå var i planet, avled.
Macheter, pistoler, yxor, och andra vapen, delades ut till Interahamwe millisen runtom i landet, och mördandet startade.

Grymma handlingar och skräck och förfäran vi inte ens kan föreställa oss, präglade de tre vårmånaderna April, Maj, Juni, 1994. Tutsier slaktades, och även Hutuer som inte ville vara med och mörda Tutsier, slaktades.

Tutsier sökte fristad i kyrkor runtom i landet, där de trodde att de skulle vara trygga.
Men det gjorde det bara lättare för Hutuerna…

En kvinnlig vakt vid Saint Therezas Church i Nyamata utanför Kigali.

Vi besökte en utav de kyrkor där folk sökt fristad.
Saint Therezas Kyrka i Nyamata, söder om Kigali.
Jag vill nu varna känsliga läsare, för vad jag kommer att berätta är väldigt magstarkt…
En italiensk kvinna, Tonia Locatelli, tog in flera tusen Tutsier till den romersk-katolska kyrkan och skyddade dem. Hon försökte få tag i utländska medier och regeringar för att berätta för dem vad det var som verkligen pågick i Rwanda. När millisen fick reda på detta, kom de till kyrkan, band Tonia till ett träd, och sköt henne. Sen gick dem till kyrkan och kastade in granater bland folket. Runt 10,000 personer inne i kyrkan. Ni kan tänka er hur hårt packade de var därinne. Ingenstans att fly när granaterna kastades in och maskingevären avfyrades. Föräldrar skyndade sina barn mot den delen av kyrkan dit granaterna inte nådde. Men där väntade ”soldater” som tog barnen i armarna och slog deras ben i väggen tills det bara var trasor kvar. Blod finns fortfarande kvar på väggarna i kyrkan. En kvinna våldtogs av 29 olika män. Sen körde de upp ett spett genom henne och ut genom huvudet. Ett barn lades på henne och ett annat spett kördes genom barnet och kvinnan så att de satt fast tillsammans. Det var sån hon upptäcktes när de överlevande gick igenom kyrkan och alla kroppar, några dagar senare.
Det finns nu en speciell grav för denna kvinna. Man kan se hennes kista inne i kyrkan som nu är Nyamata Genocide Memorial.
När vår guide berättade om alla hemska saker som hänt folket inne i kyrkan, kände jag en klump växa i halsen och tårarna bränna bakom ögonlocken….
Sen visades vi runt inne i kyrkan där alla offrens kläder ligger på de gamla kyrkbänkarna. Endel kläder har benstumpar fastbrända i sig… Nerför en trappa kommer man till en sorts krypta, med offrens skallar och ben. Det blev för mycket för mig. Jag kände mig instängd och behövde luft. Jag skyndade mig ut i den stekande solen och lätta brisen.

Poliser är vanligt förekommande runtom i Rwanda. Polis och militär. Men de inger ingen rädsla, mest trygghet...

Även fast kyrkan eller Rwandas Genocide Memorial i huvudstaden Kigali, får mig att känna mig så maktlös och ledsen för vad Tutsier (och endel Hutuer) fick gå igenom, känner jag oxå att det är väldigt viktigt att alla som besöker Rwanda, oxå besöker dessa ställen.
Man måste få med sig av landets historia,
för att förstå hur långt landet har kommit på dessa 18 år.

En moped taxi med passagera på Kigalis gator.

Rwandas infrastruktur kollapsade helt under mass morden.
RPF gav sig in i landet för att stoppa Mass Morden, och Hutuer skyndade sig till närliggande länder för skydd. Flest Hutuer flydde till närliggande Kongo.
Över 2 miljoner Tutsier och Hutuer dog eller flydde landet under mass morden. Man ville få hem alla som flytt landet, men i många länder och ”camps” där dessa flyktingar bodde, sa man att det inte var helt säkert att fara hem, det var Hutuer som spredde sin ideologi i ”the camps” och satte skräck i de flyktinagr som bodde där, så det tog lång tid innan alla flyktingar, eller de flesta, kom tillbaka till sitt hemland.
Rwanda hade 7 miljoner invånare innan the Genocide,
och de förlorade runt 2 miljoner invånare…..på 3 månader.

Vackra Rwanda!

Landet har kommit tillbaka starkt!
Dess nuvarande President är Paul Kagame, som var ledare för RPF och han är en stor anledning till att Rwanda kommit på fötter igen och att det går så bra för landet.
Han styr landet med en järnhandske. Och då menar jag inte på ett dåligt sätt. Han har kontroll helt enkelt och Rwanda är ett av de mest framgångsrika länder i Afrika nu.
Vår guide i Rwanda, Freddie, och många andra som vi pratade med, sa att i ett land som Rwanda, måste man ha en president som kan styra och vara bestämd och vara en person som folket nästan är lite rädd för. Full demokrati fungerar inte… Inte än i alla fall.
Men folket i Rwanda är ett glatt folk, och man ser aldrig svältande barn. Såg kanske 3 kvinnor som tiggde på gatorna i Kigali. Om de bara kunde gå ut och leva på landet i en byggd, för det växer grödor av alla de slag överallt i Rwanda.
Det är ett väldigt grönt land och det mesta växer som ogräs där!
Det är otroligt att det är så rent fint och organiserat överallt. Små rabatter precis överallt och folk tar verkligen hand om sina hem och trädgårdar.
Det är ett mycket rent land. Inget skräp på sidan av vägen, bara rent och fint. Varannan söndag måste alla invånare ut och städa runtom det område där de bor. Det gör ju så att man inte slänger skräp runtom sig, för man vet att man måste plocka upp det senare i alla fall. Plastkassar är förbjudna. När vi kom till flygplatsen i Kigali, bar jag en plastpåse, men de bad mig att slänga den med en gång.
Rwandas trafik är oxå organiserad. Alltså som den är i vilket land i Europa som helst! Man har till och med system för mopeder som agerar som taxi. Och alla som är moped taxi måste ha hjälm och en hjälm till sina passagerare.

Det är fortfarande uppror vid gränsen till Rwanda, speciellt i Kongo.
Men detta är under kontroll, för tillfället…
Jag hoppas bara att freden i Rwanda fortsätter i en lång tid framöver.
De förtjänar ett bättre liv efter vad de upplevt.

Nu har ni en lite bättre bild av Rwanda. Kanske.
Eller så har jag bara skrivit en massa strunt i det här inlägget! =o)
Försöker ta med så mycket information som möjligt, men jag vet att det blir svårt att läsa och ta in allt. Hoppas ni lärde er nåt i alla fall. Och läs gärna mer på internet och i böcker om ni finner ämnet intressant.

Sverige har ett utvecklings samarbete med Rwanda och har bidragit med miljontals av kronor. Det var nog därför jag kom in i Rwanda utan visum. Samma för Unter och Shine från USA.Låt oss aldrig glömma vad som hände i Rwanda,
och låt oss föra kunskapen om händelserna vidare i generation till generation.