Nyårsafton vid Kibale Forest

Mitt i Kibale Forest National Park, ligger ett av Ugandas
mest populära och luxuriösa hotell, nämligen Kianynga Lodge.
(kolla in länken för bilder inne i hyddorna och huvudbyggnaden)

Där bodde vi under Nyårsafton 2012.
Hyddorna var stora och vackra, och allt gick på solenergi.
Sängarna var som två dubbelsängar. SÅ stora, och underbara.
Maten var trerätters luncher och middagar och första klass på allt.
Och ägaren, en engelskman, var väldigt välkomnande och intressant
att hålla en konversation med. Allt i allt var detta ställe underbart
och definitivt välförtjänta sina rekommendationer.
Dessutom kändes det som vi bodde i trähyddor, som ewokerna! =o)

På Nyårsafton gick jag en lång promenad med Shain, en utav de som var med oss på resan till Rwanda-Uganda. Ägaren av Kianynga Lodge hade berättat för oss att det fanns en fin stig vi kunde gå på som gick nere vid sjön, och sen hamnade man uppe på ryggen av en kulle innan man kom tillbaka till hotellet. Första biten av promenaden var ganska enkel, och vi såg en massa fint på vägen, och det fanns hundratals av fjärilar som flög runtom oss hela tiden. Kändes som vi var i nåt magiskt land. Men sen blev det bara värre och värre. Hela stigen hade vuxit över med grenar, gräs, rötter… Vi var lite rädda för spindlar och ormar, men vi tog oss sakta framåt, uppför backar och nerför igen. Om och
om igen. Vi svettades i den varma eftermiddagssolen, och vattnet tog slut. Men vi såg oxå mycket vackert på vägen, som det klara, turkos vattnet.
Och så mitt i allt kom vi fram till en glänta där kossor stod och betade! Fast de hade stora horn, så vi var inte helt säkra på om det faktist var kor. Vi smög oss förbi korna och kom till en ny stig som ledde oss förbi två pojkar som samlade ved. Och så kom vi till ett staket. Vi skulle gå under staketet (det var ganska högt), och jag böjde mig ner och ”riiiip!” Mina byxor gick sönder. Hahaha! Som jag skrattade. Efter den långa promenaden med massa klättrande, bränna sig på konstiga växter vi aldirg sett, ramla, bli skitiga, svettiga, törstiga, springa in i kossor… så går byxorna sönder oxå! Ja, vilken resa…
Men vi kom oss tillbaka till Kyaninga Lodge till sist i alla fall!

Efter en skön dusch, blev den en föreställning av en lokal kör/teater/ musik grupp. De framförde traditionella sånger och danser. Det var mycket vackert! Och medan de dansade och sjöng och spelade på sina trummor, bjöd ägaren av Kyaninga Lodge, på lite nibbles och bål. Det var riktigt mysigt och passande för Nyårsafton. =o)

Kvällen avslutades ute på balkongen vid huvudbyggnaden, med några gratis drinkar och trevliga samtal, medan det sjöngs och dansades från musik gruppen, syrsorna sjöng i gräset, och solen vilade under horisonten. Och natten vaggade oss till sömns och drömmarna förnimmade om ännu ett nytt år, i lyckans tecken.

Tänk, nu har halva 2012 gått.
Jag har inte kommit så långt som jag lovade mig själv att jag skulle detta år.
Men än är inte året över!
Än finns det tid för mina drömmar att gå i uppfyllelse. =o)

Afrikanskt regn

I Uganda finner man den världskända Queen Elizabeth National Park.

Här möts Lake Edward med Lake George genom Kazinga Channel.

När jag var i Uganda i början på året,
tog vi en liten cruise på Kazinga Channel.

Kanalen är känd för att attrahera ett stort och varierande utbud
av fåglar och djur. Där finner du oxå världens största koncentration
av flodhästar och ett stort nummer av Nilkrokodiler.

Vi for ut på kanalen i hopp om att få massa vackra bilder
och spännande video på dessa varelser.
Men nästan så fort som båten lämnat sandbanken, rullade regnet in ovan oss,
och STORA droppar regn föll och gjorde alla genomblöta. Jag vet inte om ni
upplevt afrikanskt regn? Det är som att en enda droppe innehåller 100
vanliga regndroppar! Som om nån kastar vattenballonger på en. Duggregn
blir som ett spöregn hemma i Sverige. Det är ganska otroligt…

Det var nästan omöjligt att få en bra bild (i alla fall för mig). Regnet gjorde allt
väldigt mörkt, så jag fick använda en hög ISO. Min kamera (Canon 550D)
klarar inte av mörka situationer så bra, och mina bilder fick en grynig effekt
pga den höga ISOn. Men jag delar i alla fall med mig av några bilder. =o)

Vi fick i alla fall se massa flodhästar och ett par krokodiler!

På vägen tillbaka till vårat hotell körde vi oxå förbi Ekvatorn!
Ett gammalt monument visade att vi nu var vid ekvatorn,
och turistiga bilder togs såklart för att föreviga ögonblicket.
=o)

Akagera National Park

Tänkte ta med er på en snartur till Akagera National Park!

Akagera National Park ligger i Rwanda, vid gränsen till Tanzania.
Det är kanske inte så vanligt att folk far på safari i Rwanda, men när vi
besökte landet i December 2011-Januari 2012, for vi på safari.

Det var ganska annorlunda från safari i Kenya.
I Kenya fann jag det väldigt organiserat och man visste att man skulle i alla fall få
se några intressanta djur och vår guide i Kenya var helt otrolig, visste precis
vart han skulle köra för att vi skulle se mest möjligt, och han visste namnen på
alla arter, kunde härma djuren, var själv fotograf så han kunde ge oss tips och tricks
om hur vi skulle fotografera eller filma och var allmänt intressant att ha med sig! =o)

I Rwanda var det våra vanliga chaufförer som körde runt inne i parken.
Vår chaufför hade aldrig varit på safari, och visste inte att han skulle slå av
motorn så fort vi kommit på plats och uppdagat djuren. Dels för att det är skönt
med lugn och ro, men oxå för att fotografera eller filma från en bil är svårt,
men ännu svårare om man har en massa vibration från bilen!
I Rwanda var det partnern och jag som blev proffsen. Det var vi som visste namnen
på djuren och kunde ge lite anekdoter om dem till de andra pasagerarna.
Med andra ord….
En HELT annorlunda upplevelse!

Men inte en dålig sådan. =o)
Safarin var lite för kort dock. Vi kom iväg för sent och om man är på safari måste
man verkligen vara ute i ottan. Djuren går och sover i skuggan vid lunchtid. Det
är för varmt att vara ute. Och detta resulterade i att vi inte såg så mycket tyvärr.
Men det var en trevlig liten upplevelse, speciellt för lilla Ben, som upplevde safari
för första gången i sitt liv, och som såg lejon överallt hela tiden
(trots att det inte var några där). =oD

Akagera National Park är kanske mest känt för sina många fågelarter!
Och det var en av anledningarna till att vi valde att besöka den parken.
Men tyvärr såg vi inte så mycket som vi hade hoppats på.

Men trots att Akagera National Park är väldigt vackert, och vi fick se både Impalas,
Zebror, och olika fågelarter, tror jag ändå att jag kommer att rekommendera
Kenya eller Tanzania om ni vill ut på safari. De har varit ”in the game” mycket
längre än Rwanda, och de vet vad de pysslar med helt enkelt.

Street Photography

Här kommer en liten bild kavalkad utav bilder
tagna från bilen i Rwanda, den 26 December, 2011.

Bergs Gorillor

Låt mig ta er tillbaka till Rwanda.

Närmare bestämt till Volcanoes National Park, utanför Musanze.

På Juldagen 2011, gick vi upp mycket tidigt, och medan fåglar och annat djurliv
sakta vaknade till liv, körde vi i nån timme mot Virunga Mountains.

Ni har säkert hört talas om Diane Fossey.
Hon var i Virunga Mountains, i Volcanoes National Park och studerade gorillorna.

På väg mot Virunga Mountains och Volcanoes National Park.

När man kommer till parken, delas in i grupper.
En grupp får inte vara större än 8 personer.
Varje grupp tilldelas en guide, och en Gorilla familj.
Sen berättar guiden om Gorillor i allmänhet och om ”din” Gorilla familj i synnerhet.
Man får veta namnet på alla familje medlemmar, hur många det finns i familjen, vad man ska tänka på när man är i närhetem av Gorillorna, vad de äter och andra intressanta saker.
(Jag kommer säkert att berätta mer om hur Gorillorna lever,
vad de äter och annan fakta, i min kommande video.)

Bergs Gorillorna bor, som namnet påpekar, i bergen.
Förra gången vi såg Bergs Gorillorna, gick vi bara över fälten, över en stenmur
och så såg vi Gorillorna med en gång. Mitt i bambu skogen.

Gruppen vi besökte var en av de största uppe i bergen, med hela 18 individer! Familjen hette Amahoro.

Den här gången… vandrade vi upp och nerför bergen, i 3 timmar.
Det var en lerig vandring, minst sagt. Och hemskt jobbig.
Rwanda ligger högt ovanför havet.
Volcanoes National Park ligger hela 2,400 m – 4,507 m höver havet.
Att vandra i berg är jobbigt, vilket ni som prövat, vet om.
När det dessutom ligger så högt upp blir det så mycket jobbigare.

Men vi visste ju vad vi hade att vänta!
Så vi pladdrade glatt på under våran 3 timmars hike. =o)
(Turen kunde ha tagit runt 2 timmar, men vi fastnade i leran hela tiden
och gick ganska sakta för att vi inte var vana vid den höga höjden).

Så kommer vi fram till vår Gorilla familjs ”trackers”, under öppen, blå himmel,
mellan två berg, bland en massa buskar och andra djungel-slingrande växter.
”Trackers” följer familjen hela dagarna. För att se att de har det bra, för att skydda dem från ”poachers”, och för att de ska kunna ta turisterna till dessa familjer.
Jag måste tillägga att man bara får spendera 1 timme med Gorillorna.

När man kommer fram till ”the trackers” måste man lämna sina ryggsäckar där.
Man kan bara ta med sig det man får plats med i sina fickor och händer.
Så vi tog alla våra objektiv och kameror och lämnade resten bakom oss.

Sen gick vi sakta, och med andan i halsen, framåt i buskaget,
och väntade på att se vår första Gorillor.
Och det tog inte lång tid.

Först såg jag en liten baby som satt bland buskarna och sög på lite ”celery”.
Och sen såg jag en hona inte långt därifrån, och plötsligt var det
som om hela omgivningen var full av gorillor! Nere på marken och uppe i träden.
Vår familj hade hela 18 individer; en av de största familjerna i Virunga Mountains.

Den första gorillan jag såg var en liten baby som tuggade på celery.

Det går inte att beskriva känslan av att träffa en Gorilla.
Man blir lite rädd, ödmjuk, exalterad, otroligt glad och rörd.
På samma gång.

Förra gången vi såg Gorillorna, fick vi pressa oss igenom bambu djungel, springa fram och tillbaka för att hinna med när de flyttade sig snabbt bland träden. Det var hemskt jobbigt, och även fast jag kunde se Gorillorna klart och tydligt, kunde jag inte ta många bilder, och inte heller filma dem som jag hade velat (fick väldigt lite film från mötet).

En utav hanarna som jag vid några tillfällen kom väldigt nära.

Men denna gång var Gorillorna väldigt synliga, fast under en het middags sol.
Klockan var runt 12 när vi kom fram till gorillorna. Ja, ni kan ju tänka er. Afrikansk, stark sol.
Men jag njöt. Oj, som jag njöt. =o)
Jag kunde ta bilder, och dessutom koncentrera mig på att filma dem. Detaljer och allt!
Det var verkligen helt otorligt.
Plus att jag fick tid till att bara beundra dessa varelser,
som är några utav våra närmaste kusiner.

Man ska egentligen vara 5-7 meter ifrån Gorillorna. Men vid några tillfällen var jag inte mer än nån meter ifrån dem! Jag var riktigt nära en utav hanarna, och fick sån lust att bara ta ett steg fram och krama om honom. Men det hade nog slutat i tårar…

Han såg verkligen rakt på mig flera gånger. Kändes lite skrämmande, men samtidigt helt otroligt! Svårt att beskriva. =o)

En utav hanarna i Amahoro familjen, hade blivit av med en utav sina händer.
Han hade fastnat i en snara i skogen, och blodtillförseln till hans hand hade stannat upp, vilket till slut ledde till att han ”tappade” handen. Detta på grund av ”poachers” som försökt fånga Gorillorna. Detta är ett pågående problem, men som tur är finns det många ”trackers” i bergen som följer med familjerna och ser till att dem allt som oftast är skyddade. Men det är bara på Rwandas sida av bergen. På Kongos sida finns inte samma system, och man vet inte hur många Gorillor som finns på Kongos sida, eller hur många som dödas av Poachers varje år. En sorglig historia…

Celery är gott!

Timmen går förbi på några sekunder.
När vår guide sa att vi var tvugna att ta våra sista foton och sen skulle vi börja
vår vandring tillbaka över bergen, började vi allesammans ta hundratals av
foton på samma gång. Det bara smattrade av slutare som arbetade med att
ta det sista fotot av en fascinerande varelse.
Riktigt komiskt faktist. =o)

Ja, sen började vi vår vandring tillbaka.
En vandring då vi plötsligt kände vad trötta vi var, hungriga, varma, svettiga och törstiga.
Men samtidigt så fyllda av glädje och berättelser om vad vi nyss upplevt.
En otrolig känsla.
Något jag önskar att alla fick uppleva.
För det är verkligen ”an experience of a lifetime!”
=o)

Utsikten från vår väg tillbaka. Detta är när vi kommit ut från bambu djungeln och ner från bergen, och börjat vandra genom fälten, tillbaka til Headquarters. De odlar dessa blommor (tror det är prästkragar, eller nåt liknande i alla fall), och gör "insect repellents" med dem. Säljs i hela världen.

En film från detta mötte kommer vid ett senare tillfälle.
Nu får ni njuta av bilderna istället.